Han var jättelerig och hade dessutom ett stort bett på vänster sida. Han har ofta små hack, men det här var stort och pälsen var bortryckt. Jag tycker att de ska kunna hålla sams bättre än så i lösdriften. Det där gillade jag inte alls.
Hursomhelst, så jobbade jag hårt med att få bort lera och klägg. Rafiki tycker det är jättemysigt. Ända tills man kommer till öronen. Det är bättre än det har varit, men ändå...Han slängde upp huvudet och vände sig bort från mig och jag hängde emot och borstade och pillade och grejade och det var väl rätt så livat ett tag tills han plötsligt insåg hur skönt det är att bli kliad i öronen. Då stod han och tryckte sitt öra emot mig så jag skulle kunna klia mer. Vi var lika glada båda två. Visserligen tror jag det är borta imorgon, men det är ett steg i rätt riktning i alla fall.
Sen var det medicinering, vilket går som en dans. Jag vände mig bort i en halv sekund för att fixa nåt och när jag tittade på honom igen hade han nåt i munnen. Jag tänkte att han upptäcker snart att det inte går att äta och spottar ut det. Mycket riktigt. Det som kom ut var:
En vältuggad spruta. Det brukar ju vara gott i dem, så klart man måste ta sig en smakbit. Jaja. Jag har en till, som tur är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar