Åhopp!

Vi har hunnit med löshoppning också idag. Vi promenerade till ridhuset i ösregn och mörker, skam den som ger sig.
Det är så kul för man ser att han är lite van med löshoppning nu. Han visste precis vad som gällde. Fast han har inte så bra taktik. Han tar det lugnt fram till sista hörnet, sen drar han järnet och hoppas på det bästa. Eller han räknar väl med att klara det. Som Malin sa, tills han står på näsan en vacker dag, då kanske han lär sig ta det lugnt.
Det var omöjligt att fotografera, det gick på tok för fort. Inte en chans med min mobilkamera.

Äntligen!

Idag var Mia här med nya sadeln. Jag beställde den i december så det var en ganska lång väntetid. Sen måste jag ju bara ha den där padden. Sällan har man väl sett sågot så...grönt.

Den skulle levereras med distansstigbyglar men det visade sig vara vanliga westernstigbyglar på. Det gör ju inget alls, för jag har distansstigbyglar som jag kan byta med. Måste dock göra nya hål i stiglädren. Vi satte på kortaste läget men jag var tvungen att stå på tå i alla fall. Flexibommen är ungefär samma idé som på SBS Flexion. Den formar sig när den blir varm. Jag kan lugnt rida i den här i fem timmar.

Vår igen

Idag har vi varit ute och sprungit längs sjön. Jag fantiserade om att vi var på en distansbana. :-)Tränade på läxan så gott det gick på vägen. Det funkade.

Jofaläge. Jag fattar inte vad det är med den där underhalsen. Jag måste ha blivit dum i huvudet på gamla dar.

Target

Dels ont om tid och dels fortfarande trötta efter den intensiva söndagen, så idag blev det inte så mycket gjort. Rykt, alltså riktig rykt med mjuk borste och skrapa. Mys! Sen lekte vi target. Kul! Jag la ifrån mig den. Det har jag inte gjort på länge. Då visste han inte hur han skulle göra, när jag inte höll i den. Jag hjälpte till så gick det bra sen.

??? Människan är där och blåa grejen är på andra sidan av mig...Hur gör man då?

Kugghjulen gnisslar.

Apa

Vi har haft kurs i hästkommunikation med Moa. Rafiki har fått spela apa och pajas ordentligt. Det var fem deltagande hästar. Varje häst skulle jobbas av två människor, sin ägare plus en annan. Man skulle ha hästen lös i ridhuset och få den att göra olika saker utan att använda något som helst hjälpmedel. Först skulle vi dock spela häst och människa tillsammans. Jag spelade en ointresserad och blasé Holly och låtsades inte se min människa. Till slut mutade hon mig med godis, då gick det bra. De som känner Holly såg direkt att det föreställde honom.


Så var det dags för riktiga hästar då. Det gick till så att man släppte hästen i ridhuset så gjorde alla 14 deltagare en bedömning av dess personlighet och vilken sinnesstämning den såg ut att vara i. När det var Rafikis tur släppte jag honom och han drog av världens brall- bock och pruttserie. Han blev förbluffad över att rullgardinerna var neddragna för speglarna och stoppade helt enkelt in huvudet bakom rullgardinen för att se efter. Drog några fler brallserier och kom sedan fram för att prata med publiken. När Moa frågade vad han gjorde för intryck kom svaret unisont från alla på läktaren: Glad! Sen kom det kommentarer som självsäker, entusiastisk och trygg. Bara bra grejer tycker jag.


Helena fick den äran att vara "gästtränare". Han var översprallig, vilket smittade av sig på Helena, vilket smittade tillbaka på Rafiki så de var alldeles speedade båda två. Deras uppgift blev alltså att lugna sig. Helena fick parkera honom i ett hörn. Det var bra gjort med tanke på att vi var i ett stort tomt ridhus, han var överenergisk och Helena inte fick använda hjälpmedel. Nu var Helenas uppdrag klart och det var min tur.

Jag visste ju hur det skulle bli. Det är nästan helt borta till vardags, men när det är spännande, nytt, okänt eller ovant, så kommer det tillbaka. Nafsandet och pillandet. Jag fick i instruktion att korrigera snabbt och sen ignorera. Inte haka på leken.
Min första uppgift var dock att driva honom. Jag skulle gå till en bokstavsmarkering på ridbanan och stå där och samla ihop mig. Så jag gjorde det. Plötsligt började de skratta på läktaren. Det visade sig att Rafiki hade gjort likadant som mig. Han stod vid en bokstav och tittade lite frågande åt mitt håll. "Ska vi stå så här?" Vad ska man tro?


Nåväl, jag drev honom, ökade och minskade tempo och bytte varv utan inlärda kommandon eller signaler. Det var fränt att se hur lätt det var. Sen fick jag kalla in honom istället så han följde efter mig, vilket han gör jättebra i olika gångarter. Avslutade med att stå vid läktaren och ignorera hans försök att tugga på mig. Gick förvånansvärt bra. "Nejnej, okej då", sa han och gick iväg och lekte för sig själv.

Gammal bild. Jag tog bara en bild i dag och den blev jättesuddig. Det var dock folk som fotade och filmade, kanske man får nån bild sen.

När det var min tur att vara "gästtränare" fick jag en häst som är Rafikis raka motsats. Skygga islandsstoet Rheyfing. Hon var nyfiken men helt och hållet på sin vakt och jag fick vara jättenoga med att inte göra hastiga rörelser eller pressa henne. Snart följde hon mig i skritt och trav och vi sprang till och med slalom i ridhuset. Dock ville jag inte tvinga mig på henne och ta på henne. Det gjorde hennes ägare ett jättebra jobb med, däremot. Hon har jobbat hårt med att få tag på henne i hagen och komma nära henne.

Efter lunch fick varje häst ytterligare ett pass, fast bara med sin ägare. Började med att ignorera tugget. Funkade klockrent. Sen föreslog Moa att jag skulle ta fram lite bommar och grejer och leka med honom eftersom han har så mycket lek i sig. Så jag gick till bommarna, med Rafiki tätt efter. Började plocka ned och han flyttade sig inte. Mycket skratt när jag pillade in bommarna inunder honom utan att han var det minsta besvärad av det. Istället lyfte han upp bommen och bar iväg den, åter till publikens förtjusning.

Jag tog fram kudden. De flesta har kanske inte sett en häst som reagerar så när man kastar iväg nåt, i detta fall en kudde. Han sätter iväg efter den som en hund efter en kastad pinne och sen leker han med den. Och leker och leker och leker. Kastar och släpper och har hur kul som helst. Jag bestämde mig för att ta tillbaka kudden och fick då en kamphäst, som hängde bakåt och drog kudden åt sitt håll. Tills han plötsligt släppte när jag inte var beredd...

La undan kudden och fortsatte med bommarna. Jag sprang före, han sprang efter. Jag sprang över bommarna, han sprang bredvid. Upprepade gånger, tills jag drev honom över dem istället. Bommarna är väl 15 cm i diameter, han hoppade en halvmeter över dem.

Sen lugnade vi oss, gick och följde och ignorerade tugg. Sen var det klart. Jag var alldeles slut, men hade haft vansinnigt kul. Alla var nöjda med kursen och ville ha fler gånger. Jag såg väl trött ut, för en liten skara deltagare lovade fixa "allt" nästa gång. I så fall må det väl vara hänt. Annars är det rätt så arbetssamt att ordna kurs.

Jag tömkörde honom hem. Jobbade med att ställa honom åt olika håll. Han fick på så sätt även gå "först" förbi tittstället där han vill att jag ska hjälpa honom, så då kan jag nog snart rida förbi där utan konstigheter.

So far so good...

Jag har haft hysteriskt fullt upp med alla kursförberedelser idag. Måste ändå gå förbi och kolla att Räkan hade hållt sig ren. Han låg i halmen i lösdriften och ville inte kliva upp. Jag fick gärma sitta där, men han skulle ligga kvar. Han tog några pellets som jag hade i fickan så jag behövde inte oroa mig för kolik. Jag gick iväg mot stallet och sa "kom". Då började han mumla åt mig och tittade efter mig, men låg fortfarande kvar. Nu började jag bli lite bekymrad. KUNDE han inte stå upp? Jag tog på grimman och fipplade lite med grimskaftet. Med en djup suck och ett långt stön reste han sig, tog min vante i ett stadigt bett och följde med in i stallet. Ren lathet alltså.
Han var skapligt ren fortfarande. Men det är en lång natt tills i morgon.

Nu är det bara att hoppas!

Det är nog kanske arabtypiskt att stå som en liten diva och låta sig badas, tvättas, smörjas och kammas. Det är dessutom Rafikitypiskt att leka med handduken.


Öron. Dem får man borsta, tvätta, klia och peta i. Men man får inte klippa bort hopkladdad gegga ur dem. Nu är den i alla fall bortklippt och hästen är tvättad och doftar gott av cowboy magic. Avslutade med pälsglans och svansspray för att han ska få ett lager utanpå pälsen som skiten inte fastnar i. Nu är det bara att hoppas att han håller sig skapligt ren till på söndag. Då är det kurs.

Centrering med Anna

I dagens lektion anknöt vi lite till Mias läxa, dvs att flytta framdelen och bakdelen för sig. Rafiki hade väldigt svårt för att sortera om jag menade bakdel eller framdel och jag var inte hundra med på om han vände med framdelen eller mitten. Stötte och blötte med det en stund. Anna satt upp och provade. Då kom pappan till en ponnyryttare som var i ridhuset fram. Han frågade mig "Är den besvärlig, hästen?" Varpå jag började fräsa om att det finns inga besvärliga hästar, han förstår inte! Pappan lommade iväg. Jaja, han må tycka jag var konstig, det gör inget. Aldrig i livet att jag skulle stå och säga att hästen är besvärlig när jag inte tycker det.

Vi finslipade flytta framdel ETT steg i taget. Rafiki är liksom "Jajaja, det här vet jag." Men då blir han slarvig, så det måste göras ordentligt och koncentrerat. Testade även att flytta hela hästen åt sidan. Det går bra. Avslutade med några galopper. Anna fick ett gott skratt åt mitt egenpåhittade galoppkommando, som låter väldigt kul och funkar bra. :-) Vi har galopperat även på böjt spår idag, dvs genom kortsidorna på ridbanan. Första gången vi kom till ett hörn och jag inte bröt av så trodde Rafiki att jag hade blivit knäpp, men han förstod på en gång att det faktiskt gick att galoppera genom hörnet.

Red hem i mörkret. Han tvärstannade på ett ställe där nånting var olikt sig. Jag bad honom ta två steg till mot det okända, vilket han snällt och vänligt gjorde, sen gick jag av och hjälpte honom förbi. Det känns okej att göra så för han brukar aldrig stanna och stirra.

Det här gråsvarta suddet är alltså jag som fotar Rafikis hals när vi rider hem i mörkret. Lite svårt att se kanske...

Jag såg på långt håll att en stor långtradare var på väg, så vi skyndade fram till stora vägen och stod så nära som möjligt när den åkte förbi. Jag vet inte om han märkte att den var där. :-)
I början av lektionen kom Soili och tittade på. Hon hakar på med sin islandshäst framöver. Anna är ju fena på islandshästar så det blir kanonbra, är jag övertygad om!

Snö...

Nu har vi varit ute på nya ställen i sällskap med Holly. Snön är egentligen i tyngsta laget. Rafiki tuffar glatt på i täten, men jag skulle tro att han kommer att få lite träningsvärk i morgon. Och då ska vi på lektion...Jaja, det går nog bra. Dagens tur gav i alla fall lite distansförsmak. När han kommer igång så går han som en liten duracellkanin. När jag är på marken måste jag vara stenhård, vilket fortfarande är svårt. Jag jobbar på att bli mer konsekvent. Jag mesar en stund och sen blir jag jättearg. Tur att han har ett starkt psyke och ett ego stort som Gotland. "Okej, medan du står där och svär och hoppar jämfota så tar jag en fika på den här granen. Säg till när du är klar så vi kan fortsätta."

Fast jag var inte så arg idag, det där var bara en reflektion som kom upp. Vi hade det så bra så. Skönt att han inte alls är misstänksam för okända platser. Han är snarare nyfiken, även om det är märkliga grejer. Idag var det både bro och en stor grind. Resten var mest skog.

Långtur...

...på Bergavägen var planerad idag. Men jag vaknade upp till världens snöstorm. Då kan man skatta sig lycklig att man har tillgång till ridhus. Snälla Rafiki ledde mig dit. Det snöade nämligen på tvären och blåste så jag måste gå och titta ned i marken.

I ridhuset gjorde vi Mias och Annas läxor. Jag var nog bara i ridhuset en halvtimme. Allt gick så bra och då ville jag inte nöta. Han hängde inte i handen och gapade inte. Däremot hade han en hemsk underhals i traven i början, men det blev bättre efter lite böjande, snurrande och vändande. Och Mias konövning förstås!

Både höger och vänster funkar hur lätt som helst nu.

Jag gjorde Mias övning med omkullvälta koner. I den här sekvensen syns det ganska tydligt hur nyttig den är för formen. Man får en massa rygg att sitta på efter en stund.

Vårflod

Nu smälter snön och det är massor av vatten överallt. Vilken utmaning det kunde ha varit för hästen som vägrade gå i vattenpölar i somras. Jag tror dock att han har glömt att han inte ville gå i vatten. Det gör inget att han kollar och kanske är lite tveksam och tänker en stund, för nu har han gått genom alla vattenpölar vi har träffat på. Han är beredd på att krokodilerna kan anfalla när som helst, men då tycker jag att det är himla snällt av honom att lita på mig så mycket så han går i vattnet ändå.

För övrigt har vi sprungit på vägen, vilket är ett rent nöje sedan vi tog bort havren. Förresten så säger Ulrika att det har blivit lättare för dem också sedan Rafiki slutade äta havre. Det kom till exempel fram idag att han har haft för vana att gå ifrån sin mat och lägga sig i när Anders mockar lösdriften. Där brukar han titta på vad människan gör och flera gånger har han tydligen vält ut skottkärran för Anders. Vad irriterande! Tänk när man nästan har mockat klart, så kommer det en häst och vickar ut all skiten igen. Samtidigt undrar jag hur hästen har mått och föreställer mig nåt slags adhd-barn som inte har hejd på sig och bara önskar att nån ska hjälpa honom att stanna upp och lunga ner sig. Nu, med den ändrade foderstaten, är det väldigt harmoniskt för alla inblandade. Därmed inte sagt att det är segt och slött, oh nej. Det var minsann full rulle emellanåt på vägen idag med.

Jag försöker vara noggrann med att variera höger och vänster galopp även ute på vägarna. Rafiki väntar mest på att jag ska sätta mig ned, då gör han sig beredd att sätta iväg. Och visst blir han lite entusiastisk, men inte så det blir okontrollerat. Bara roligt.

Tänk att den lilla skrutten är en riktig häst nu. Jag kan knappt fatta det. Vilket privilegium det är att få ha en egen uppfödning en gång i livet. Jag har tittat på några bebisbilder av honom.

Knotiga knän och stora öron. Tur att han har växt till sig.

Nån sorts gångart...Här är han bara några veckor.

Och så var det det här med att pilla på folk...Vilken frisyr han har!

Det står "Hooligan" på den här grimman. Den hade han på sig när han åkte till Hedemora. Och han hade såna där unghäst-vårtor på snoken.

Sommarbilderna på bebis-Rafiki är tagna av Sissi Forsström. Augusti 06 då, förstås.

Westernträning

Vi har haft träning med Mia idag. Vi var bara tre ridande, vilket är trist för gruppen men naturligtvis bra för man får mer tid med Mia. Ett tag lyckades vi trängas i ridhuset i alla fall, så det kanske var tur att vi inte var fler.
Det var fränt att känna hur hästen blev lösgjord, lydig och med på noterna på alla sätt.

Vi har i läxa att träna på serpentiner på två sätt. Dels genom att flytta bakdelen i svängarna, dels genom att flytta framdelen. Sen har vi gjort pyttevolter med enbart ytterhjälp och rak häst. Klurigt klurigt! Vi har också tränat på att stanna på markeringar, alltså planera stoppet så man vet exakt vart det blir. Vi har även travers i läxa. Skänkelvikning alltså.

Avslutade med galopp på spåret. Hoppas kunna ta in den på banan och göra lite övningar i galopp också. Rafiki var jätteduktig. Han var mjuk som smör i munnen, så det har nog gett sig för den här gången.
Det kanske ser konstigt ut med koner som ligger huller om buller. Övningen går ut på att man ska springa runt konerna i slumpvis ordning med ledande tygeltag och en del ben. Tyglarna är långa och händerna låga. Hästen lär sig aldrig banan eftersom den ändras hela tiden, så han måste verkligen vara uppmärksam. Rafiki och jag tycker den här övningen är jättekul. Den är jättebra för formen också.

Vintersol

Det här ser väl trevligt ut. Det var det också. Havren har gått ur honom en gång för alla och till och med på den här vägen går det nu att skritta. Det går även att trava utan att vilja sticka iväg och det går att galoppera utan att sparka bakut. Det känns nästan som att rida Abherleene nu. Fast med mera självförtroende, egen vilja och initiativförmåga. I lagom doser förstås! Precis som jag vill ha det alltså! :-)

Det enda som ser trevligare ut på bilderna än i verkligheten är vädret. Det var kallt!

Sen hem och tvätta vita kotor och svansen. Slog på stort med lite Cowboy Magic också. Han glömde äta för han var så fundersam över vad jag höll på med. I morgon är det Miaträning.

Mamma opp i dan!

Idag var Rafiki så lik Abherleene så jag blev full i skratt. Hela vägen till ridhuset var sprätt, ryck, hopp, flämt...Han fantiserade om krokodiler och diverse otyg bakom soptunnor och brevlådor. Han såg en människa som gick bakom en husknut. Han väntade tills människan dök upp igen, DÅ hoppade han till. "Hjälp vart kom han ifrån?!" liksom. Knashäst.
När vi kom in i ridhuset var det folk utanför som hackade bort snö som hängde ner från taket. Så han såg dem inte men det var helt nya ljud att reagera på. Han blev hög och fick jättestora näsborrar. Jag gjorde några markövningar för att få tillbaka hans uppmärksamhet, men han var ändå halvt fokuserad på det som hände utanför. Så hände nåt märkligt. Han tittade på mig och sen stoppade han in huvudet mellan frambenen. "Snälla kan vi inte träna bugning så jag slipper tänka på det där som låter?" Så det gjorde vi en stund. Jag hade ju försökt få honom att tänka på annat, men det är klart att han får ha förslag själv...

Liza och Helén höll på i en sadelkammare som han inte har sett förut. Han ville gå in dit och kolla.
Jag var aldrig tveksam till att rida trots att han hade en sprättig dag. Han brukar alltid samla ihop sig så bra när jag kommer upp i sadeln. Så även idag. Lilla hästen, vad han kämpar och försöker. Jag jobbade med de här hårda mungiporna som han har lagt sig till med. Det gick jättebra och jag kunde ta upp honom i trav efter en stund och i vänster varv var det inga som helst problem. Det tog lite mer tid i höger men blev snart bra även där. Liza kom in med Nishaal. Mycket spännande tyckte Räkan. Han hade ett öra åt Nishaals håll, men koncentrerade sig på sitt. Efter en liten stund gick Liza ut. Det är något som inte ens Holly gillar trots att han är tjugo bast och tämligen likgiltig för det mesta. Att bli lämnad ensam i ridhuset alltså. Rafiki stod och tittade och blinkade mot dörren där Nishaal hade försvunnit ut, sen var det inte mer med det. Det blev en himla bra ridtur idag. Jag är jättenöjd. Vi var fokuserade och koncentrerade och jobbade målmedvetet. Släppte lite på kraven för att det skulle finnas bästa förutsättningar att lyckas. Jag tittade ut ridvägar och var noga med att rida dem. Det börjar bli riktigt lätt nu. Han har behövt så mycket styrning förut. Jag hade lite AR-känsla. Jag vet inte mycket om AR egentligen, men jag har hälsat på i Birgitta Järnåkers stall ett par gånger och har alltid beundrat den harmoniska stämningen av upphöjt lugn som råder där. Och idag var jag i ett Birgitta-tillstånd. Jag bara log och allt bara flöt.

När vi gick hem var han...som en helt vanlig häst. Han höll avstånd utan diskussion. Han sprätte inte och studsade inte. Klockan var nästan sju på kvällen men det var inte riktigt mörkt ännu. Han ville titta på alla fläckar där snön hade försvunnit. Jag förstod att det var oerhört viktigt att kolla varenda snöfri fläck. Och skam den som ger sig. Till slut hittade han det. Några torra vissna grässtrån. Men ändå. Gräs som växer på marken! Det är grejer det, tycker hästen. Bara för att han hade varit så målmedveten i sitt letande efter gräset, så fick han äta på det en stund.

Vi provar att gå till skogen...

...sa jag idag. Jo tjena, inte en chans. Det är fortfarande alldeles för mycket snö. Vi hittade en liten upplogad plätt där jag antar att vi egentligen helst inte ska vara. Det är vid en allmän väg och inte på någon tomt och vi gör inte avtryck i någon åker, men jag har en känsla av att vi inte ska vara där i alla fall. Men nu var det antingen gå hem igen eller fortsätta rida där vi var när det blev för djup snö. Så så blev det. Där var plogat en vändplan som blev till ett skapligt bra spår att hålla till på.

Jag fick tillfälle att jobba igenom båda varven och böja och snurra och mjuka upp hans sidor.

Han är verkligen inte stel, men han är just nu mindre smidig i höger varv än i vänster, det märktes ju igår i ridhuset. Han är så tapper och duktig och försöker allt vad han orkar och kan även om det är svårt. Så duktig! Lika ambitiös som sin mamma. Han behöver dock fasta ramar för att fokusera och skärpa sig. Jag börjar hitta den rätta nivån, tror jag, även om jag fortfarande tycker det är lite svårt att vara så bestämd som jag behöver vara.

Ännu ett onsdagsintryck

Man ska inte missbruka sitt klickerord, dvs det ord som Rafiki ska förknippa med paus och beröm. Det har jag gjort och det har lett till att han inte alltid lyssnar på det. Så jag måste byta ord. Eller börja använda klickern.

Onsdag med många intryck

Först trodde jag inte att han ville följa med mig idag. När jag kom ut i hagen stod han halvt bakom de andra som om han försökte gömma sig, men han kom farande i full galopp och tvärstannade framför mig så att snön sprutade om hovarna. Sen försökte han stoppa in huvudet i grimman själv.

Jag har läst Cecilia Löfgrens bok Den inre ryttaren och hade föresatt mig att idag skulle jag agera istället för att reagera och iaktta istället för att värdera. Om man tänker sig senaste lektionen då jag var besviken över att han hängde i handen och jag inte kunde komma vidare den gången, så skulle det betyda att jag inte automatiskt tänker "Nej fy vad tråkigt jag måste vara jättedålig som har en häst som gör så här." Och sen bli ledsen. Istället ska jag bara konstatera att "Jaså är det så här idag", och sen rida utifrån det utan att nedvärdera min insats och bli nedstämd.

Jag klädde på honom dressyrsadeln och träns och gav mig iväg längs vägen. Snart insåg jag att vi skulle komma att möta en framlastare med ett stort vedlass i skopan på lilla grusvägen. Jag försökte inte undvika situationen utan gick på och tänkte att jag tar det som det kommer. Den som körde maskinen stannade och ville väl att jag skulle kliva åt sidan, så det gjorde jag. Jag råkade då händelsevis hamna på Pias gård. Hon var precis på väg ut så vi stod i hennes grindhål. Hon berömde honom. "Han ser ut som han är gjord av silver!" Så snällt sagt! Sen gav vi oss iväg igen. Mötte en helt vanlig personbil vars förare inte vågade köra utan stannade, så vi fick kliva in på nästa gård. Nu var Rafiki enbart otålig. "Kan vi inte bara gå!?" Skönt i alla fall med trafikanter som vill hjälpa till.

När vi kom till ridhuset så släppte jag honom. Tog av sadel och träns och så fick han springa. Han sprang och sprang och bockade och fes och tvärnitade i hörnen. Jag stod och tittade på men efter en stund tog jag lite plats och styrde honom lite. Han var ganska uppe i varv även om han var trött av allt springande. Vi gick omkring lite. Han var lös men följde efter i varje steg jag tog. Jag gick han gick, jag stannade han stannade, jag backade han backade.

Sen klädde jag på honom sadeln. Då ville han gå. Jag tror mindre och mindre på att man kan få till det med den där sadeln tyvärr. Han protesterar aldrig mot westernsadeln, men med den här har han sett lite irriterad ut när den ska på. Nu har jag bytt koppjärn ännu en gång, det här är alltså den tredje gången vi byter det. Han håller andan så det är jättesvårt att få ihop gjorden, men när jag väl har fått på den en gång så är det okej. Jag satt upp i sadeln och den åkte genast åt sidan. Då märkte jag att gjorden hade släppt ännu mer så sadeln satt helt löst. Vete sjutton alltså. Den är nog inte rätt i alla fall. I så fall lär jag sälja den och sen vara utan engelsk sadel ett tag.

Jag red runt lite i alla fall, fick på så sätt utmana vår balans en del. Det funkade, men det blir inte så bra när jag måste tänka på att hålla sadeln på plats hela tiden. Han var jättefin i munnen i vänster varv, men hängde lite i höger varv, så det jobbade jag på.

Sen gick vi hem. Han var trött och tillfreds. Det är helt klart en häst som behöver göra något ofta och regelbundet för att må bra.

Du är vad du äter

Jag hade nog väntat mig att det skulle bli lite skillnad, men det här är ju helt galet. Det har knappt gått en vecka sen vi bytte foder och nu har havren gått ur honom. Och han är fortfarande aktiv, alert, springasugen och har ett ego stort som Gotland. Men det går att prata med honom. Han tar inte egna initiativ stup i ett.

Diskuterade med Ulrika hurdan han är som sort och vi kom fram till att det behövs nog inget havrerus på det.

När vi kom tillbaka till stallet gav jag mig katten på att jag skulle få en bild av bugningen, men det går lite för fort.

Lektion

Idag har jag funderat en del kring när man ska bli stor egentligen. Om man fortfarande får vara omogen och virrig när man är fyra år. Efter lite diskussion med Anna så kom jag fram till att...nja. Jag kommer aldrig att ta kål på Rafikis entusiasm och livsenergi och goda humör, så det behöver jag nog inte vara rädd för. Samtidigt är det dags att skärpa kraven lite. Vi konstaterade att hans ego är lika stort som Gotland. Vilket jag uppskattar, är väl lika bra jag påpekar. Hellre en tuff häst än ett nervvrak. Alla gånger!
Vi har ridit i storesyrran Akrenas allroundsadel. Det var länge sen jag red lektion i engelsk utrustning, så det kändes skapligt skumt. Rafiki ville hugga sig fast i bettet så jag fick göra kringelikrokar och böja honom med innerskänkel tills han släppte. Det kändes som att det var lite onödigt av honom att börja med det där nu. Vi har ju ett program att träna på. :-)
Men hur som helst så lossnade det och jag kommer vara snabb som attan att bemöta det om han börjar igen. Han var högt och lågt när vi gick till ridhuset. När vi gick hem var han trött och lugn i hundra meter, sen var han igång igen och drog i plogpinnar och allt vad det var. Man blir alldeles matt. Tur att han är söt och rolig.

Bytt bomjärn

Idag monterade vi in ett nytt, vidare bomjärn i dressyrsadeln. Men det blev inte helt bra. Den blev vinglig med det nya. Jag tyckte jag satt bra i det förra, men det SER smalt ut. Svårt det där. Håkan och jag turades om att sitta i den och vi enades nog om att den blev liiite för vid. Sen har Ulrika också kollat, vad gjorde jag utan denna kloka människa. Jag ska prova hennes Prestige-sadel på lektionen på torsdag. För hon tyckte också att min globus glappade lite.
Men efter lite efterforskningar har jag hittat ett bomjärn med vidd vidare än det gamla och smalare än det senaste. Så det kan vara nåt. Har beställt ett. Jag har en jäkla massa koppjärn om inte annat. Jag sitter som gjuten i den där sadeln, gillar den massor. Utom syntetstiglädren. Fult! Så de byts ut mot äkta läder istället.

Rafiki fick bära hem dressyrsadeln och medan vi bytte järn så var han i hagen med Holly och Pola. Han har varit i hage med dem förut. Pola försökte spela Allan, men då röt Holly i och sa åt henne att skärpa sig. Det var ju förståndigt. MEN det hela slutade i alla fall med att Holly var så tråkig mot Rafiki att han föredrog att hoppa staketet. Sen gjorde han fina passager med höga knälyft i djupsnön tills han insåg att vägen var bästa stället för där sjunker man inte. Där stannade han. Man vill ju helst inte ha häst på vägen, så det var skönt att han lugnade sig på en gång när han kände fast mark under sig.

Lugnet innan Gammeldansken blev vrång.

Hästmat

Jag handlade ny hästmat idag. Nu ska vi prova pellets ett tag.

Jag hade tänkt smyga in och ställa säcken i stallet och sen åka hem, men det fick jag ju inte göra obemärkt. Rafiki stod utanför fönstret och tittade uppfordrande. Så han fick komma in och bli lite ompysslad och göra lite konster en stund.

Jag satte honom i vanlig grimma och band upp honom idag. Annars brukar han alltid stå i groundtie i repgrimma. Jag tycker att han måste kunna stå uppbunden också, det kan ju behövas.

Han stod där och var alldeles nöjd med allting. När jag skulle fota honom kom han på att han skulle visa att han kan vika sig dubbel. Då tog grimskaftet emot förstås. Han blev lite häpen, men sen var det inte mer med det. Vi har tränat på att vika honom. Jag håller handen på hans höft eller uppe på korset, så ska han peta på den utan att flytta undan baken.

På kvällen kom jag på att jag skulle gå dit och hämta den "vanliga" utrustningen, alltså vanliga tränset och dressyrsadeln, för att smörja och greja. Skulle även sätta nya stigbyglar på sadeln. Ska jag åka bil i snöstormen? Nja, det är ju bara tvåhundra meter och jag kanske kör fast med bilen. Jag kan lika gärna gå. Gick ut till stora vägen och möttes av en iskall nordanvind som gick rakt igenom kläder, märg och ben. Då vände jag och gick in igen. Får ta det där en annan dag.