Mamma opp i dan!

Idag var Rafiki så lik Abherleene så jag blev full i skratt. Hela vägen till ridhuset var sprätt, ryck, hopp, flämt...Han fantiserade om krokodiler och diverse otyg bakom soptunnor och brevlådor. Han såg en människa som gick bakom en husknut. Han väntade tills människan dök upp igen, DÅ hoppade han till. "Hjälp vart kom han ifrån?!" liksom. Knashäst.
När vi kom in i ridhuset var det folk utanför som hackade bort snö som hängde ner från taket. Så han såg dem inte men det var helt nya ljud att reagera på. Han blev hög och fick jättestora näsborrar. Jag gjorde några markövningar för att få tillbaka hans uppmärksamhet, men han var ändå halvt fokuserad på det som hände utanför. Så hände nåt märkligt. Han tittade på mig och sen stoppade han in huvudet mellan frambenen. "Snälla kan vi inte träna bugning så jag slipper tänka på det där som låter?" Så det gjorde vi en stund. Jag hade ju försökt få honom att tänka på annat, men det är klart att han får ha förslag själv...

Liza och Helén höll på i en sadelkammare som han inte har sett förut. Han ville gå in dit och kolla.
Jag var aldrig tveksam till att rida trots att han hade en sprättig dag. Han brukar alltid samla ihop sig så bra när jag kommer upp i sadeln. Så även idag. Lilla hästen, vad han kämpar och försöker. Jag jobbade med de här hårda mungiporna som han har lagt sig till med. Det gick jättebra och jag kunde ta upp honom i trav efter en stund och i vänster varv var det inga som helst problem. Det tog lite mer tid i höger men blev snart bra även där. Liza kom in med Nishaal. Mycket spännande tyckte Räkan. Han hade ett öra åt Nishaals håll, men koncentrerade sig på sitt. Efter en liten stund gick Liza ut. Det är något som inte ens Holly gillar trots att han är tjugo bast och tämligen likgiltig för det mesta. Att bli lämnad ensam i ridhuset alltså. Rafiki stod och tittade och blinkade mot dörren där Nishaal hade försvunnit ut, sen var det inte mer med det. Det blev en himla bra ridtur idag. Jag är jättenöjd. Vi var fokuserade och koncentrerade och jobbade målmedvetet. Släppte lite på kraven för att det skulle finnas bästa förutsättningar att lyckas. Jag tittade ut ridvägar och var noga med att rida dem. Det börjar bli riktigt lätt nu. Han har behövt så mycket styrning förut. Jag hade lite AR-känsla. Jag vet inte mycket om AR egentligen, men jag har hälsat på i Birgitta Järnåkers stall ett par gånger och har alltid beundrat den harmoniska stämningen av upphöjt lugn som råder där. Och idag var jag i ett Birgitta-tillstånd. Jag bara log och allt bara flöt.

När vi gick hem var han...som en helt vanlig häst. Han höll avstånd utan diskussion. Han sprätte inte och studsade inte. Klockan var nästan sju på kvällen men det var inte riktigt mörkt ännu. Han ville titta på alla fläckar där snön hade försvunnit. Jag förstod att det var oerhört viktigt att kolla varenda snöfri fläck. Och skam den som ger sig. Till slut hittade han det. Några torra vissna grässtrån. Men ändå. Gräs som växer på marken! Det är grejer det, tycker hästen. Bara för att han hade varit så målmedveten i sitt letande efter gräset, så fick han äta på det en stund.