Apa

Vi har haft kurs i hästkommunikation med Moa. Rafiki har fått spela apa och pajas ordentligt. Det var fem deltagande hästar. Varje häst skulle jobbas av två människor, sin ägare plus en annan. Man skulle ha hästen lös i ridhuset och få den att göra olika saker utan att använda något som helst hjälpmedel. Först skulle vi dock spela häst och människa tillsammans. Jag spelade en ointresserad och blasé Holly och låtsades inte se min människa. Till slut mutade hon mig med godis, då gick det bra. De som känner Holly såg direkt att det föreställde honom.


Så var det dags för riktiga hästar då. Det gick till så att man släppte hästen i ridhuset så gjorde alla 14 deltagare en bedömning av dess personlighet och vilken sinnesstämning den såg ut att vara i. När det var Rafikis tur släppte jag honom och han drog av världens brall- bock och pruttserie. Han blev förbluffad över att rullgardinerna var neddragna för speglarna och stoppade helt enkelt in huvudet bakom rullgardinen för att se efter. Drog några fler brallserier och kom sedan fram för att prata med publiken. När Moa frågade vad han gjorde för intryck kom svaret unisont från alla på läktaren: Glad! Sen kom det kommentarer som självsäker, entusiastisk och trygg. Bara bra grejer tycker jag.


Helena fick den äran att vara "gästtränare". Han var översprallig, vilket smittade av sig på Helena, vilket smittade tillbaka på Rafiki så de var alldeles speedade båda två. Deras uppgift blev alltså att lugna sig. Helena fick parkera honom i ett hörn. Det var bra gjort med tanke på att vi var i ett stort tomt ridhus, han var överenergisk och Helena inte fick använda hjälpmedel. Nu var Helenas uppdrag klart och det var min tur.

Jag visste ju hur det skulle bli. Det är nästan helt borta till vardags, men när det är spännande, nytt, okänt eller ovant, så kommer det tillbaka. Nafsandet och pillandet. Jag fick i instruktion att korrigera snabbt och sen ignorera. Inte haka på leken.
Min första uppgift var dock att driva honom. Jag skulle gå till en bokstavsmarkering på ridbanan och stå där och samla ihop mig. Så jag gjorde det. Plötsligt började de skratta på läktaren. Det visade sig att Rafiki hade gjort likadant som mig. Han stod vid en bokstav och tittade lite frågande åt mitt håll. "Ska vi stå så här?" Vad ska man tro?


Nåväl, jag drev honom, ökade och minskade tempo och bytte varv utan inlärda kommandon eller signaler. Det var fränt att se hur lätt det var. Sen fick jag kalla in honom istället så han följde efter mig, vilket han gör jättebra i olika gångarter. Avslutade med att stå vid läktaren och ignorera hans försök att tugga på mig. Gick förvånansvärt bra. "Nejnej, okej då", sa han och gick iväg och lekte för sig själv.

Gammal bild. Jag tog bara en bild i dag och den blev jättesuddig. Det var dock folk som fotade och filmade, kanske man får nån bild sen.

När det var min tur att vara "gästtränare" fick jag en häst som är Rafikis raka motsats. Skygga islandsstoet Rheyfing. Hon var nyfiken men helt och hållet på sin vakt och jag fick vara jättenoga med att inte göra hastiga rörelser eller pressa henne. Snart följde hon mig i skritt och trav och vi sprang till och med slalom i ridhuset. Dock ville jag inte tvinga mig på henne och ta på henne. Det gjorde hennes ägare ett jättebra jobb med, däremot. Hon har jobbat hårt med att få tag på henne i hagen och komma nära henne.

Efter lunch fick varje häst ytterligare ett pass, fast bara med sin ägare. Började med att ignorera tugget. Funkade klockrent. Sen föreslog Moa att jag skulle ta fram lite bommar och grejer och leka med honom eftersom han har så mycket lek i sig. Så jag gick till bommarna, med Rafiki tätt efter. Började plocka ned och han flyttade sig inte. Mycket skratt när jag pillade in bommarna inunder honom utan att han var det minsta besvärad av det. Istället lyfte han upp bommen och bar iväg den, åter till publikens förtjusning.

Jag tog fram kudden. De flesta har kanske inte sett en häst som reagerar så när man kastar iväg nåt, i detta fall en kudde. Han sätter iväg efter den som en hund efter en kastad pinne och sen leker han med den. Och leker och leker och leker. Kastar och släpper och har hur kul som helst. Jag bestämde mig för att ta tillbaka kudden och fick då en kamphäst, som hängde bakåt och drog kudden åt sitt håll. Tills han plötsligt släppte när jag inte var beredd...

La undan kudden och fortsatte med bommarna. Jag sprang före, han sprang efter. Jag sprang över bommarna, han sprang bredvid. Upprepade gånger, tills jag drev honom över dem istället. Bommarna är väl 15 cm i diameter, han hoppade en halvmeter över dem.

Sen lugnade vi oss, gick och följde och ignorerade tugg. Sen var det klart. Jag var alldeles slut, men hade haft vansinnigt kul. Alla var nöjda med kursen och ville ha fler gånger. Jag såg väl trött ut, för en liten skara deltagare lovade fixa "allt" nästa gång. I så fall må det väl vara hänt. Annars är det rätt så arbetssamt att ordna kurs.

Jag tömkörde honom hem. Jobbade med att ställa honom åt olika håll. Han fick på så sätt även gå "först" förbi tittstället där han vill att jag ska hjälpa honom, så då kan jag nog snart rida förbi där utan konstigheter.