Rafikis blog: Vårflod

Nu smälter snön och det är massor av vatten överallt. Vilken utmaning det kunde ha varit för hästen som vägrade gå i vattenpölar i somras. Jag tror dock att han har glömt att han inte ville gå i vatten. Det gör inget att han kollar och kanske är lite tveksam och tänker en stund, för nu har han gått genom alla vattenpölar vi har träffat på. Han är beredd på att krokodilerna kan anfalla när som helst, men då tycker jag att det är himla snällt av honom att lita på mig så mycket så han går i vattnet ändå.

För övrigt har vi sprungit på vägen, vilket är ett rent nöje sedan vi tog bort havren. Förresten så säger Ulrika att det har blivit lättare för dem också sedan Rafiki slutade äta havre. Det kom till exempel fram idag att han har haft för vana att gå ifrån sin mat och lägga sig i när Anders mockar lösdriften. Där brukar han titta på vad människan gör och flera gånger har han tydligen vält ut skottkärran för Anders. Vad irriterande! Tänk när man nästan har mockat klart, så kommer det en häst och vickar ut all skiten igen. Samtidigt undrar jag hur hästen har mått och föreställer mig nåt slags adhd-barn som inte har hejd på sig och bara önskar att nån ska hjälpa honom att stanna upp och lunga ner sig. Nu, med den ändrade foderstaten, är det väldigt harmoniskt för alla inblandade. Därmed inte sagt att det är segt och slött, oh nej. Det var minsann full rulle emellanåt på vägen idag med.

Jag försöker vara noggrann med att variera höger och vänster galopp även ute på vägarna. Rafiki väntar mest på att jag ska sätta mig ned, då gör han sig beredd att sätta iväg. Och visst blir han lite entusiastisk, men inte så det blir okontrollerat. Bara roligt.

Tänk att den lilla skrutten är en riktig häst nu. Jag kan knappt fatta det. Vilket privilegium det är att få ha en egen uppfödning en gång i livet. Jag har tittat på några bebisbilder av honom.