Jag har läst Cecilia Löfgrens bok Den inre ryttaren och hade föresatt mig att idag skulle jag agera istället för att reagera och iaktta istället för att värdera. Om man tänker sig senaste lektionen då jag var besviken över att han hängde i handen och jag inte kunde komma vidare den gången, så skulle det betyda att jag inte automatiskt tänker "Nej fy vad tråkigt jag måste vara jättedålig som har en häst som gör så här." Och sen bli ledsen. Istället ska jag bara konstatera att "Jaså är det så här idag", och sen rida utifrån det utan att nedvärdera min insats och bli nedstämd.
Jag klädde på honom dressyrsadeln och träns och gav mig iväg längs vägen. Snart insåg jag att vi skulle komma att möta en framlastare med ett stort vedlass i skopan på lilla grusvägen. Jag försökte inte undvika situationen utan gick på och tänkte att jag tar det som det kommer. Den som körde maskinen stannade och ville väl att jag skulle kliva åt sidan, så det gjorde jag. Jag råkade då händelsevis hamna på Pias gård. Hon var precis på väg ut så vi stod i hennes grindhål. Hon berömde honom. "Han ser ut som han är gjord av silver!" Så snällt sagt! Sen gav vi oss iväg igen. Mötte en helt vanlig personbil vars förare inte vågade köra utan stannade, så vi fick kliva in på nästa gård. Nu var Rafiki enbart otålig. "Kan vi inte bara gå!?" Skönt i alla fall med trafikanter som vill hjälpa till.
När vi kom till ridhuset så släppte jag honom. Tog av sadel och träns och så fick han springa. Han sprang och sprang och bockade och fes och tvärnitade i hörnen. Jag stod och tittade på men efter en stund tog jag lite plats och styrde honom lite. Han var ganska uppe i varv även om han var trött av allt springande. Vi gick omkring lite. Han var lös men följde efter i varje steg jag tog. Jag gick han gick, jag stannade han stannade, jag backade han backade.
Sen klädde jag på honom sadeln. Då ville han gå. Jag tror mindre och mindre på att man kan få till det med den där sadeln tyvärr. Han protesterar aldrig mot westernsadeln, men med den här har han sett lite irriterad ut när den ska på. Nu har jag bytt koppjärn ännu en gång, det här är alltså den tredje gången vi byter det. Han håller andan så det är jättesvårt att få ihop gjorden, men när jag väl har fått på den en gång så är det okej. Jag satt upp i sadeln och den åkte genast åt sidan. Då märkte jag att gjorden hade släppt ännu mer så sadeln satt helt löst. Vete sjutton alltså. Den är nog inte rätt i alla fall. I så fall lär jag sälja den och sen vara utan engelsk sadel ett tag.
Jag red runt lite i alla fall, fick på så sätt utmana vår balans en del. Det funkade, men det blir inte så bra när jag måste tänka på att hålla sadeln på plats hela tiden. Han var jättefin i munnen i vänster varv, men hängde lite i höger varv, så det jobbade jag på.
Sen gick vi hem. Han var trött och tillfreds. Det är helt klart en häst som behöver göra något ofta och regelbundet för att må bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar