Najs

Hela världen liknar mest en skridskobana fortfarande, så det blev ridhus igen.
Jag red i nya dressyrsadeln. Det blev ordentligt vingligt i början, men jag kom snart underfund med den. Så jag antar att det är nyttigt att byta sadel ibland.
Red med westernträns och snurriga bettet först. Gjorde alla uppgifter som vi har i läxa och det gick helt okej bra. Bytte till stångbett och gjorde samma grejer med det. Det är jättekul att det funkar så bra!
Rafiki blev ytterst frustrerad över att han hade nåt i mungipan, men som han inte kunde tugga på. Stolle.

I Sussis källare

Sussi ska flytta. Det är jättetråkigt. Jag hoppas det blir av att åka och hälsa på henne i Västervik sen. För länge sen hade Sussi hästar. Hon har en massa grejer kvar och nu inför flytten så ska hon sälja av alla saker. Jag har fyndat ett par varma termoridstövlar, en stallåda och lite annat smått och gott.
Den här tavlan fick jag på köpet. Hon tyckte den passade mig. Undrar hur många gånger jag ska få förklara att det inte är Rafiki. Väldigt likt, men nej det är inte han. :-)

Tack och lov för ridhuset

Även om jag undviker det in i det längsta. Jag hade tänkt hinna ut idag med. Inte en chans. Efter regn och töväder så var hela Bysala som en nyspolad hockeyrink. Bara att ta sig från stallet till ridhuset var ett äventyr!
Och eftersom hagen till stor del är frusen och knölig, så springer man inte ur sig allt spring som man har i benen. Då får vi börja träningen med att springa på halvlös tygel tills springet ger med sig lite.

Vi tränade på Maddes läxa. Han verkar tycka det är kul! Han har förstått vad skolorna går ut på och jobbar på bra och är lyhörd och intresserad. Gjorde ett par WE-moment också: ringklockan i gången och rida runt tre tunnor i ett klövermönster.

Sen tog jag av westernsadeln och satte på Lipposadeln. Ville inte riskera att göra märken på den så jag red utan stigläder. Den kändes jättebra! Så jag gick hem och ringde till Lena och sa att jag vill köpa den. Ska åka in och skriva papper och lämna tillbaka Wellingtonsadeln i helgen.

Utesväng

Jo, man måste ju ut, som sagt. Så här års är det ofta precis att man hinner ut och hem igen innan det blir mörkt. För rider i mörkret det gör jag inte, chicken som jag är. Och rida på blankis är inte heller nån höjdare. Gråräkan, däremot, försökte övertyga mig om att "joråförtusan, jag har grepp, halkar inte, så vi springer järnet va?" Blev inget av med det. Inte på vägen i alla fall. Han fick springa på fruset gräs istället. Sen var vi i skogen. Min trogne fotograf försökte föreviga oss i skumrasket. Bra försök i alla fall.

Dressyrsadlar

Var på Glada Hästen och lånade hem två dressyrsadlar. Vi behöver ju det till vår planerade WE-karriär. :-)Båda kostar 8000. Den ena är begagnad av känt märke, Wellington. Den andra är helt ny av ett nytt märke. Den heter Lippo och tillverkas av samma fabrik som gör Pessoasadlarna, berättade sadel-Lena. Det enda jag vet är att jag brukar få kväljningar av obehag av bara tanken på Pessoautrustning. Åtminstone den där gräsliga longeringstvångströjan och eländet de kallar bett. Sadlarna vet jag inget om. Det var inga specialiteter med den här sadeln, det var en vanlig dressyrsadel som inte tvingar vare sig häst eller människa till nånting. Så då må den väl vara gjord i Pessoafabriken då. Lena såg rätt snart att jag var föga impad av den detaljen. :-) Ingen skugga över henne. Hon är jätteduktig, men hon är även försäljare och vissa kunder kanske tycker det är kul med Pessoagrejer.

Hem med båda sadlarna för att lägga dem löst på när han stod i gången. Och vem var där och hälsade på om inte Nisse! De är ju värsta polarna de där två.

Hej! Long time no see! Läget med dej då?

Sadelprovningen var lätt. Wellingtonsadeln vickade fram och tillbaks. Lipposadeln föll på plats som en smäck. Den låg still trots att den låg lös utan gjord och Rafiki gick omkring och ville klättra över planket till farbror Nils. Ska prova att sitta i den på hästen också.

Min hund!

Jag minns att Rafikis mamma Abherleene var tokig i hundar, katter, får, ekorrar, shettisar och andra smådjur. Hon ville ta hand om alla. Delvis har det kanske gått i arv, för Rafiki älskar sin hund, som sagt. Inte för att man kan kalla Mozart för ett smådjur, men...
När jag kom på promenad med Mozart idag så kom Rafiki störtande fram till staketet.

Vi pratade med honom en stund. Sen gick vi vidare, men på vägen tillbaka gick vi förbi hagen igen.
Hästarna mumlade åt oss och tyckte vi skulle komma och hälsa på igen. Det hade vi dock icke tid till just då. Kul ändå att man är välkommen!

Vinterväglag!

Rafiki ska skos några dagar innan jul. Nu är det redan isgata ute och det tycks vara förenat med livsfara att ge sig ut utan broddar. Efter en del letande och rotande i lådor och skåp och påsar fick jag ihop till varje sko. Mysigt är det, att stå och pyssla hovar, tycker Rafiki. Till en viss gräns. Sen blir det tråkigt och otåligt. Nåja. Mognadsfråga, antar jag.