Ledig helg

Ja, ledig för Rafiki alltså! Själv ska jag jobba långa dagar lördag, söndag och måndag, så det blir just inget gjort med honom under de dagarna. Funderar på att sätta upp ett mål med vårens ridning. Förslag emottages tacksamt.

Samtidigt i Bysala...

Här har vi tränat på Mialäxan. Helenas transport sitter fast i en snöhög så hon har lånat Holly. Hon tyckte att det var jättekul och att Holly inte alls var så stor och kaxig som han försöker se ut att vara.

Rafiki och jag donade med vårt. Han är lite virrig och rörig när man är på marken, men när jag kommer upp på honom så skärper han sig. Det går jättelätt att tränsa honom nu. Han har fått tillbaka balansen i de snäva svängarna och han ryggar utan att jag tar i tygeln. Skänkelvikning, twotrack, öppna light...Det är inga problem alls. Det är jätteroligt att rida honom!

Det funkar bra på marken också, jag ska inte vara negativ. Men idag fick jag faktiskt spel. Vi diskuterade tuggande. Eller rättare sagt, jag sa att nu slutar du tugga. Sen fick jag korrigera tvåhundra gånger, men okej, om det behövs så får jag väl göra det. Och sidär, det gick ju förträffligt till slut. Hela vägen hem, nästan. Då kände jag ett litet ryck bak i ryggen. Det var då jag ballade ur. Jag hoppade jämfota och tjoade att "Kan du inte bara SLUTA med ditt förbenade tuggande!" Han såg lite förvånad ut. Sen gjorde han inget mer. Nu får det vara nog. Nu kan jag nog faktiskt hejda det här för nu är jag så innerligt trött på det. Nån sa att "Jag kan trösta dig med att min häst gör så fortfarande och han är tolv år." Det var väl ingen tröst...Jag vill höra om en häst som har slutat bita i grejer. Det kanske aldrig har hänt? Gissa vem som ska bli den första i så fall?! :-)

Jag och Helena pratade om det här att jag har så svårt att säga ifrån, för jag vill inte förstöra det där glada han har i sig. Helena tittade på honom och skrattade och sa att det tar du nog inte ur honom i första taget. Helena var lite besvärad av att gå med hästarna på stora vägen. Jag drogs med och fick nästan ett återfall i mina gamla trafikproblem. Men jag tog Holly hem den sista biten och lyckades stoppa återfallet, är jag rätt så säker på.

Nästa vecka kommer Anna. Det är två månader sen sist. Det ska bli så kul! Känner för att jobba med ridningen nu.

Så tittar vi en gång till...

...på Blue Hors Matiné...



Den Perfekta Dressyrhästen. Det här är i mina ögon mycket, mycket bättre än både Adelinde och Totilas. Jag klarar inte det här klippet torrögd, och då har jag väl sett det hundra gånger. Nu finns hon inte mer. Hon hade visst ett föl i magen, jag har inte lyckats klura ut hur det gick med det. Hon fick i alla fall vara i en hage. Hur många hästar på hennes nivå får det? Och efter det här, så blir det antagligen ännu färre.
Jag såg henne i Globen en gång. Den gången var hon inte riktigt på humör, men så är det ju med damerna!

Skor och snö och lite annat

Carola har varit här igen. Vi gick hem till Liza och gjorde det i hennes stall, för Carola skulle ta en häst där med. Rafiki tröttnade efter en stund. Carola sa att det inte var så farligt, men jag såg att hon blev trött, fysiskt alltså.


När han var klar släppte jag honom i ridhuset. Han sprang fritt och jag vände honom några gånger. Sen kom han fram till mig med sänkt huvud och tungan ute. Jag gick. Han gick lös efter. Jag stannade. Han stannade. Jag gjorde det några gånger och det funkade. Det var bara att konstatera att jag hade "joinuppat" honom, fast det är något jag brukar ta avstånd från.

Sen gick vi hem i snön. Han ville studsa omkring och hålla låda, men jag sa till ett par gånger och efter det höll han sig fint bakom mig. Och han var lika glad ändå. Kanske att jag kan sluta skämma bort honom snart.


Klickade lite hemma i stallet. Sänka huvudet, ta i öron, titta på tänder...
Kul!

Ridhus och klick

Vi har varit i ridhuset med Camilla och Holly. Det gick jättebra allting, men han tappade balansen i de allra tajtaste svängarna i högre gångarter. Träningsgrej, inget som bekymrar mig. Det kommer.

Innan vi gick dit testade jag om han kom ihåg sänka huvudet, mitt beröm ("Braaa!") och att det innebar belöning. Det funkade.

Jag blandade ihop orden i början av ridningen men skärpte mig så att han inte skulle behöva blanda ihop det med klickerträningen, som jag tänker hålla på marken till att börja med.
Jag fick säga "duktig" och "rätt" och andra ord istället.
När vi kom hem igen från ridhuset så provade jag att lägga till ett kommando för att sänka huvudet, ordet "ned".
Efter två gånger hade han fattat. Duktiga hästen! När jag pysslade om honom hängde tränset på en bräda på väggen. Han började pilla med det. Jag utbrast "Gör inte sådär, det ramlar ned!" och när han hörde ordet "ned" sänkte han huvudet och förväntade sig jubel. Vad säger man? :-)

Klickerkurs

Nu är jag jättetrött efter en lång dag. Först en och en halv timme i bil till Frösvidal, sen heldag med klickerträning, sen en och en halv timmes bilkörning hem igen. Då blir man lite mör.

Jag kom fram vid niotiden och hade precis stallat in honom när Karin kom. Tack vare henne kan jag bjuda på skarpa och bra bilder idag. Tack för dem, Karin!

Jag, Räkan och Karin.

De andra hästarna (två stycken som skulle komma tillsammans) dök inte upp, så Rafiki var den enda hästen på kursen! Det var i och för sig en fördel, eftersom vi fick massor av tid och feedback från de andra deltagarna. Det innebar också att han fick stå ensam inomhus hela dagen, men det var inga problem.

Klickerträning är intressant och öppnar massor av möjligheter men det är ganska svårt! Jag hade svårt med tajmingen framför allt. Jag ville liksom att han skulle göra klart uppgiften innan jag berömde, men man ska helst berömma redan på försöken. Det är i alla fall väldigt kul. Det tyckte även Rafiki. Han blev ivrig och lite till sig emellanåt, men fattade snart hur det funkar och låg i för allt vad han var värd, tills han blev trött och virrig och tappade koncentrationen. Då fick han rast och kunde gå som han ville i ridhuset.


När han var ledig från träningen passade han på att hälsa ordentligt och grundligt på alla som satt på läktaren. Här sitter Moa.


Jag fick själv välja vad jag ville jobba med. Jag valde att träna på att sänka huvudet eftersom det dels är lätt, han kan det till viss del redan, det är nyttigt att ha kommando på eftersom det är en lugnande signal och jag har helt enkelt fått för mig att man börjar klickerträning med det. Sen fick jag träna med en target, dvs en grej som han helt enkelt skulle peta på med nosen för att få "klick" och belöning.
På slutet av eftermiddagen kom han fram och lutade sig tungt och trött mot mig som om han ville säga "Jag orkar inte mer, vi åker hem nu!" Då var han rejält trött i huvudet.

Vi samlades på läktaren för att sammanfatta och då roade han sig själv med en av sittdynorna. Han sprang omkring med den, ruskade den, stampade på den, grävde ned den...Från början vågade han knappt gå i närheten av dem!



Sen åkte vi hem till Moa, som demonstrerade klickerträning på Yhondalar. De har kommit en bit på väg och det var kul att se hur Yhondalar reagerade på Moas beröm. Moas hästar tigger inte. De vet att om de ska få godis så får de jobba för det. Så hästar blir inte tiggiga av klickerträning, kan man konstatera.


Innan Rafiki och jag åkte hem fick jag instruktion av Moa att repetera bara en gång när vi kom hem. "Så han inte tror att han har drömt alltihop!" Så det gjorde jag och det funkade. Nu är det bara fantasin som sätter gränser!

En skimmel var det, ja...

Nu är han minutiöst ryktad. Svansen är tvättad och utredd med cowboy magic. Bilen är packad och nästan allt är förberett för att åka på kurs i morgon.


Han har skimlat ur såpass, så nu kan han stoltsera med skimmelfläckar. Klafs, en pissfläck här, en skitfläck där... Livet för en gråvit pålle. Men jag tror i mitt stilla sinne att skimlar många gånger är renare än mörka hästar, eftersom alla fläckar syns och deras ägare lär sig alla knep för att få bort dem. Sisalduk, pimpsten, potatismjöl, grillkol och jag vet inte allt vad det är man har provat genom åren med skimmelhästar.

Numera är den här fläcken borta. Kan hända att han har gjort en ny fläck sen jag gick därifrån, men just den här finns inte längre...

Ute med de andra

Idag har vi ridit i skogen med Camilla på Holly och Sandra på Amapola. Det var första gången som Rafiki red ut i grupp. Tidigare har det varit Holly som har varit med nån enstaka gång. Vi var också på ställen där han inte har varit förr, men det är inga problem. Han är bara glad och det är bara spännande.

Börjat packa lite

Jag har packat hönät och höpåsar som Rafiki ska ha som matsäck när vi åker bort på söndag.

Vi har fortsatt med våra tricks i stallet. Det är väl inga trick egentligen, men lite roliga saker som vi leker med.
På bilden letar han morötter under hinken. Det har han fortfarande inte riktigt förstått. Han tror att jag har dem.

Tankeverksamhet

En kväll i stallet. Det roligaste idag var att han stod och tittade in genom fönstret när jag kom, så han hade sett att jag var på väg och jag var välkommen! :-)

Jag sprätte loss snöklampar i hans skor och förundrades över att nu får man hålla på hur man vill hur länge man vill med hans hovar.

Sen bearbetade jag hans öron igen. Det högra örat ville inte vara med, men jag hittade ett läge där det var så skönt att massera örat så han blev alldeles dimmig på ögonen. Så då var det inga bekymmer längre. Kollade tandköttet bara för att konstatera att det går bra.

Sen körde jag den där stretchövningen där han ska titta in mellan sina framben. Det är klurigt. Han tror att det gäller att tänja sidorna, men det är ju en helt annan grej. Jag vägledde honom lite och han gjorde det ett par gånger, då var jag nöjd.

Rafiki tittar "över axeln". Han sitter inte fast, utan står i ground tie.

Sen lekte vi med en hink. Rullade den under honom, skramlade med den, han fick bära den och ställa ned den (läs kasta) där jag visade. Hur kul som helst!

Jag provade också att gömma pellets under hinken, men det förstod han inte. Men då hade han ändå fått tänka så mycket att det fick räcka. Han fick gå ut medan han fortfarande tyckte det var roligt. När jag gjorde klart i stallet stod han och tittade in i fönstret.

Repetition

Ikväll har vi haft träff med några ut Mias träningsgrupp. Vi har repeterat från förra terminen.

Det var första gången på länge som jag red Rafiki i ridhus. Gick jättebra! :-)

Vi hade bommar och koner och gjorde lite olika övningar. Jag tränade speciellt på formen, att han skulle höja ryggen och sänka huvudet och behålla den formen i övergångar skritt-trav-skritt. Det gick riktigt bra. Twotracken satt som en smäck. Så skoj!

Men han kan inte vänta och stå still. Då är det tuggtugg på saker på en gång. Det är väl själva f*n att det inte ska ge sig. Det är en miljon gånger bättre än det har varit, det ska jag erkänna, men jag måste hålla koll på honom hela tiden.

Kanske ska träna på "stå och göra ingenting utan att tugga på saker utan att matte påminner om det hela tiden." Äsch. Som sagt, det är inget alls jämfört med hur det har varit, men det är inte helt borta och det står i relation till hur entusiastisk han är för ögonblicket.

Nya ställen i snön

Idag har vi ridit på en väg där vi inte har varit förut. Det tycker han är ytterst intressant. Det finns inga tveksamheter, bara nyfikenhet. Bra egenskap tycker jag!

Borta var också yrvädret från den hopplösa skogsturen. Det gillar jag också.

Tränsning med hjälp av bonusmorot gick som en dans, men han protesterade när jag höll på med hans öron, så jag tog helt enkelt ett stadigt tag i hans vänsteröra och sen dansade vi runt tills han gav sig. Då släppte jag och blev världens gladaste matte. Och han blev världens mest förvånade häst.

Han hade ett tredelat bett som han inte plockade med alls. Nu är ju tänderna bra också.

Självklart ville han gärna knata på, men han fann sig snällt i att hålla det tempo jag bad om. Sen fick han springa lite. Han har blivit som en fyraåring. Mer mogen. För ett halvår sen skulle han ha varit högt och lågt och dragit i kläder och varit gåpåig. Nu vet han lite bättre vart skåpet ska stå och även om han blir aldrig så glad och har aldrig så roligt, så kan han i alla fall behärska sig.

Han var jättenöjd när vi kom hem. Jag provade att hålla i hans öra och då hade han inte det minsta emot det. Det verkar som om han har kommit över några grejer under vintervilan, så det är nog bra ändå att han fick en sån.

Bara en gång till!

Förresten. Apropå det vi gjorde idag. Jag tränsade och stod på golvet bredvid Rafiki och skulle prova om han kom ihåg en grej som Mia har lärt oss. Tog i tyglarna, rörde dem lite och han sänkte sitt huvud. Rätt! Bra! Jag blev så glad så jag var tvungen att prova en gång till. Då trodde han att det var något annat han skulle göra. Dumt av mig. Jag tyckte jag hade varit så noggrann med eftergift och beröm. Jag fick till det i alla fall och slutade helt när han gjorde det igen. Så det ska nog sitta så småningom det där. Men det är tänkvärt när det gäller inlärning.

Lastning, mesig matte, tränsning...

Vi har provlastat, eftersom det var så länge sen sist. Jag lastade själv, men Håkan var med ifall att. Han behövde dock inte ingripa. Lastningen gick så lätt och fort så jag hann inte ens fotografera. Drog lite i svansen och sa "backa" så kom han ut lugnt och försiktigt. Underbart! Han har ju alltid varit lättlastad, utom en gång då han ballade ur. Nu är det ungefär en månad sen vi lastade honom sist. Den gången gick det bra, men jag undrar om han minns de flesta gångerna han har blivit lastad eller om han minns den senaste gången? Alltså han minns säkert många av gångerna, men vilken är "typisk" enligt honom?
Spelar ingen roll, det viktiga är att det gick kalasbra. Havren är inte helt ovidkommande i sammanhanget...

Det här är efter att han varit i och ur transporten. Före lastningen får han bara se vad som finns i hinken.

Varför har jag skrivit mesig matte i rubriken då? Tja, jag kämpar på med att vara så bestämd som behövs. När vi kom till hagen så kom de andra hästarna till mig. Rafiki gick till Håkan, trots att han såg att jag hade repgrimman med mig. Jag tog på honom repgrimman och gjorde några snabba korta övningar som jag har lärt mig på John Moore-clinicarna som jag har varit på. Rafiki hajade till och blev genast som "Yes ma'am!" Så jag måste erkänna att man får faktiskt säga ifrån. Eller ja, jag ville ju bara ha hans uppmärksamhet, säga att nu lyssnar du på mig. Så han släppte faktiskt genast sin nonchalanta attityd.

Nåväl, efter det lastade vi. Och slutligen var det då tränsning. Som också gick så snabbt att jag inte hann fotografera! Håkan pratade med Anders, vände sig om en sekund och när han tittade på Rafiki igen så var han tränsad! Då är det svårt att ge sig och sluta när det går som bäst, men det var självklart det enda rätta att göra nu.

Hopp om framtiden får jag lov att säga! Och så himla roligt att vara igång igen!

Broddar med mera

Vi har satt broddar i skorna. Först måste man kolla så att man har tillräckligt många broddar så att de räcker.

"5, 7, 26, 11, 8, 43..."

Vi gick till ridhuset och släppte honom. Han sprang och sprang och sprang och sprang....

Han blev trött och ångrade att han hade sprungit så mycket.

Sen flyttade jag runt honom lite. Slutligen gick vi hem med en svettig, trött och nöjd häst.

Frostad häst

Det är lite lite varmare. "Bara" minus tretton, men det är nåt slags isig dimma ute, som gör att hästarna ser glaserade ut. De blir jättesöta!

Vi har bara pysslat i stallet även idag. Böjt, stretchat, flyttat. Mätt med måttband, 154 cm! Sen lekte vi friendly game med måttbandet. :-)

Tog fram tränset och körde en klickervariant. Han har inte haft bett i munnen sedan innan tandläkaren var här. Självklart knep han ihop i början om inte annat så av gammal vana. När han väl tog bettet så fick han en bit morot. DÅ blev det aktivitet, ojojoj.
"Aha! VAD gjorde jag för att få den?!" Efter några försök hade han fattat och det gick jättebra.

Skulle ta foto på isiga hästen men det blev en extreme closeup istället.

Jag har förresten fått tag på Carola igen! Det känns så himla bra. Vi har bestämt en tid. Det är nämligen så, att de skor han fick senast var lite små. Sandra som skodde den gången kanske ville förhindra att han skulle trampa dem av sig. Och de sitter visserligen kvar än, men de är urvuxna bara fyra veckor efter att hon var här. Då menar jag REJÄLT urvuxna åt alla håll.

Sätter igång så smått...

Nu är det centreringslektioner och westernträning och klickerkurs och allt möjligt på gång, så nu måste jag komma igång. Har saknat det så mycket på sistone så det ska bli riktig roligt, det tycker inte bara jag.

Rafiki blev jätteglad idag när jag kom för att ta in honom. Vi gjorde dock inget speciellt. Han fick stå lös i stallet och jag pysslade. Han verkade tycka att det var skönt. Han lutade sig tungt mot min axel och blundade när jag borstade ansiktet. Vi använde proteinpellets som positiv förstärkning för att böja kroppen åt båda hållen och för att böja huvud och hals nedåt framåt i det som förhoppningsvis ska bli en bugning så småningom.

Körde lite yoyo-game i dörren till Puros box. Rafiki var jätteintresserad och fokuserad. Det blir verkligen roligt att sätta igång. Vintervilan har gjort oss gott. Jag tog hem tränset för att smörja det och byta det odelade bettet mot ett tredelat.

Men vilken vinterpäls han har! Som en grå isbjörn.

Jojolek i dörren.

En fyraåring!

Här händer fortfarande ingenting. Rafiki har inte varit ur stallet eller knappt ur hagen sen jagvetintenär. Det är för kallt och för mörkt. De senaste dagarna har vi i alla fall fått umgås en del då Anders och Ulrika var bortresta så jag har tagit hand om stallet och lösdriften i Lugnet.

Han är tekniskt sett fyra år nu och då är man väl vuxen, typ. Jag har varit rätt barsk emot honom nu, för när man är vuxen då kan man inte tramsa hur som helst hur glad man än är. Jag har SÅ svårt för att vara bestämd, men jag måste väl. Blandar ihop mänskliga och hästliga saker. :-)
Som idag när jag kom dit och hade en mössa med en stor garntofs på toppen. Den kunde han självklart inte motstå. Svisch sa det så for mössan av. Han viftade med den som hundar gör när de leker. Glad och söt. Det tar emot som bara den att tillrättavisa sånt fast jag vet att jag borde. När jag väl har sagt ifrån och han lugnar sig så är det ju väldigt behagligt och lugnt och han tar inte illa upp. Måste skärpa mig på den punkten.

Det är hur som helst så att snart måste vi göra nåt. Det blir ju ljusare, det märks redan. Men kylan. Jag förbehåller mig rätten att vägra göra nåt om det är kallare än minus femton. Om det är kallare än så, så måste jag ha så mycket kläder på mig så jag kan knappt röra mig.

Jag tror dessutom att en treåring, förlåt, fyraåring, mår bra av att stå och växa och tappa mjölktänder i fred. Men snart så ska vi göra nåt. Bara det blir lite lite varmare.