Lastning, mesig matte, tränsning...

Vi har provlastat, eftersom det var så länge sen sist. Jag lastade själv, men Håkan var med ifall att. Han behövde dock inte ingripa. Lastningen gick så lätt och fort så jag hann inte ens fotografera. Drog lite i svansen och sa "backa" så kom han ut lugnt och försiktigt. Underbart! Han har ju alltid varit lättlastad, utom en gång då han ballade ur. Nu är det ungefär en månad sen vi lastade honom sist. Den gången gick det bra, men jag undrar om han minns de flesta gångerna han har blivit lastad eller om han minns den senaste gången? Alltså han minns säkert många av gångerna, men vilken är "typisk" enligt honom?
Spelar ingen roll, det viktiga är att det gick kalasbra. Havren är inte helt ovidkommande i sammanhanget...

Det här är efter att han varit i och ur transporten. Före lastningen får han bara se vad som finns i hinken.

Varför har jag skrivit mesig matte i rubriken då? Tja, jag kämpar på med att vara så bestämd som behövs. När vi kom till hagen så kom de andra hästarna till mig. Rafiki gick till Håkan, trots att han såg att jag hade repgrimman med mig. Jag tog på honom repgrimman och gjorde några snabba korta övningar som jag har lärt mig på John Moore-clinicarna som jag har varit på. Rafiki hajade till och blev genast som "Yes ma'am!" Så jag måste erkänna att man får faktiskt säga ifrån. Eller ja, jag ville ju bara ha hans uppmärksamhet, säga att nu lyssnar du på mig. Så han släppte faktiskt genast sin nonchalanta attityd.

Nåväl, efter det lastade vi. Och slutligen var det då tränsning. Som också gick så snabbt att jag inte hann fotografera! Håkan pratade med Anders, vände sig om en sekund och när han tittade på Rafiki igen så var han tränsad! Då är det svårt att ge sig och sluta när det går som bäst, men det var självklart det enda rätta att göra nu.

Hopp om framtiden får jag lov att säga! Och så himla roligt att vara igång igen!