Det har hänt mer

Han har gått som handhäst, vi har varit på tömkörning, trailträning och löshoppning.
Han har fått tänderna kollade. Han har fått en westernsadel. Han har fyllt två och ett halvt.
Nu ska jag låta honom ta mer tid så vi kommer nånvart med allting. Sen ska han till Anna och i maj ska vi på clinic i Lindesberg. Nu börjar det! :-)

Tänder...

Tömkörning...

Abherleene har ju flyttat till Karin i Vretstorp, men de hann träffas över staketet en gång innan hon åkte.

Ja, det är samma två hästar på båda bilderna. :-)

Julafton!

Rafiki var så väl förberedd, så han rörde inte en min. Han är rädd om sin balans och vågar knappt röra sig när jag klänger och håller på. Jag har legat på honom flera gånger utan problem, så idag var det bara att räta på ryggen. Så satt jag där, för första gången!

Hemma!

När han väl var kastrerad kunde Rafiki få komma hem på hemmaplan. Sedan sommaren 08 bor han tvåhundra meter från vårt hus. Jag kan gå till postlådan och ställa mig på tå, då ser jag honom. Jag kan vara där så ofta jag vill.

Han är tillbaka på Ulrikas gård, där han föddes. Han går i lösdrift med Meissel som är en klok och rättvis ledare, och Akrena som är det första sto han har gått med sedan han blev kastrerad.

Allt är frid och fröjd.

Den där konstiga dagen...

Den 2 juni skulle vi till Olle i Möklinta för att gå på nh-lektion med Rafiki. Bara för att få göra nåt.

Efter en lång varm biltur kom vi till Sala. Olle bor 2 mil norr om Sala. Mitt i Sala kom en gubbe på cykel och svängde ut precis framför transporten, så vi fick tvärnita. Jag kastade mig på tutan och gjorde vad jag kunde för att mannen skulle uppfatta vad jag tyckte om hans trafikvett. Transporten gungade till ordentligt förstås.

Vi fortsatte köra, men efter ungefär en kilometer började hela transporten kränga. Väggen buktade ut och det blev ett himla liv. Vi stannade och sprang fram och öppnade. Synen när vi öppnade framluckan, den glömmer jag inte i första taget. Rafikis bakdel med benen upp i vädret under frambommen. Transportgrimskaftet sträckt till bristningsgränsen och Rafiki dubbelvikt liggande på rygg, fast i grimskaftet. Hans ögon stod precis rakt ut ur huvudet, ända tills vi kom fram. Då lugnade han sig på en gång. Vi fick böka loss mellanväggen, släppa loss grimskaftet, som tack gode gud hade panikhake. Sen fick jag hålla i huvudet medan Håkan drog honom i svansen för att få bort honom från väggen så han kunde ta spjärn och komma upp.

Han gick ut och betade i vägkanten. Jag var bra tacksam när jag såg att benen var hela!
Händelsevis hade vi stannat utanför ett hus där det visade sig bo en dam som var homeopat. Hennes man undrade om hon inte skulle ge hästen nåt lugnande, men den kloka Gudrun insåg att han inte var särskilt uppjagad. Istället fick han lite arnika mot eventuell värk. Efter att ha pustat ut i Gudruns trädgård åkte vi hem. Det hela var alldeles overkligt. Innan vi fick loss honom ur transporten trodde jag att han hade brutit precis allting.

Sommar 08

Sommaren inleddes på bete tillsammans med Caramba.

Sen kom doktorn...

Den 28 april 2008 blev Rafiki valack. Det var inte lätt, men det är klart att han inte ska gå omkring och vara hingst om han inte...tja, behöver.

Man blir väldigt trött ibland när veterinären kommer. Så man inte vet vad hon gör för nåt...

Närmare

Nu var han i alla fall nästan på hemmaplan. Det är bara en halvtimmes körning till Slofallet, så jag var där titt som tätt. Där fick han gå i lösdrift med ett gäng hästpojkar. Han hade en jämnårig som heter Caramba, men Rafiki bestämde sig ändå för att bli bästis med Ari, en otroligt snygg silversvart islandshäst. Sen hängde han mest med Caramba i alla fall.

I den här vevan började jag anlita Anna för tömkörning. Det var vinter och mörkt, därav bildkvalitén. Nu började vi kunna göra grejer!

Fixa hingstplats igen

På måndagen ringde jag miljökontoret. Fick prata med en trevlig människa som hette Katarina.
Hon åkte ut till Carros ställe, sen pratade vi i telefon. Hon hade fått sig en uppläxning i hur man håller hästar innanför staket. Då hade Carro svarat att hästägarna ville att hästarna skulle ha ståltråd runt huvudet. Än är inte den sista idioten född.

Emma och jag bestämde att vi skulle hämta våra hästar utan förvarning. Först måste jag hitta ett ställe att ha en hingst på. Det var inte så lätt, men till slut fick jag tag i Malin på Slofallet.

Det är inte många gånger jag har varit så nervös som den fredagen. Sammanbitna gick vi in i hagen, hämtade våra hästar, lastade och åkte. Det började så bra. Hon ÄR så duktig med hästarna, men hade kanske åtagit sig för många. Skittråkigt att det blev så.

Oanmält besök

Emma och jag for till Hedemora för att hälsa på. Vi förvarnade inte, det hade ju aldrig behövts tidigare. Detta var en söndag i slutet av november. Det fanns ingen i stallet när vi kom dit.
Man blir inte så glad när man hittar sin häst så här.

Carro hade tydligen haft svårt att hålla hingstarna innanför staketet. Staketet var inte av toppklass, kan jag tillägga...Så hon hade lindat ståltråd runt deras huvuden för att den lilla ström som kom skulle gå in i öronen och huvudet på dem.

Nån måste ha ringt henne när vi var där, för plötsligt kom hon indundrande på gården. Hon lovade ta av eländet och fixa staketet. Skakade åkte Emma och jag hem.

Passet igen

Flera månader efter att jag hade skickat in passansökan kom det papper från arabföreningen. De ville ha svansprov för att göra ett DNA-prov. Så gör de på alla hästar som ska registreras i sahf.
Jag skickade blanketterna till Carro, som skulle fixa det.

Flera månader efter det hade jag fortfarande inte fått något pass. Kontaktade sahf och frågade. De hade inte fått något svansprov från Rafiki. Bestämde mig för att åka till Hedemora och hälsa på och ta provet själv.

Ett år!

Rafiki tillbringade sin ettårsdag i Hedemora med glada likasinnade. Det var lugnt och fridfullt i hagen fast den var full av unghingstar. De betedde sig trevligt och var inte bråkiga.
Rafiki ska bli skimmel som far och mor. Det är inte så vackert när de skimlar ur. De får konstiga urtvättade färger emellanåt.
Jag mätte honom på ettårsdagen och blev lite fundersam när jag upptäckte att han bara var 135 cm. Hur liten ska han bli egentligen?

Tomt och tyst och lugnt...

Det blev det när han åkte till Hedemora. Vi var där och hälsade på då och då.
Film

Pass

Innan Rafiki åkte till Hedemora var veterinären här och chipmärkte honom och gjorde alla papper för passansökan. Så jag skickade in dem och sen åkte han.

Flytta hemifrån

Det är inte lätt att hitta ställen att stalla upp småhingstar på! Efter lite letande hittade jag Carro i Hedemora. Hon hade inackordering med helskötsel av unghingstar. Vi var där och tittade, sen åkte vi hem och lasttränade. Han lastade sig själv två gånger på tio muinuter, så det gick jättebra. I mars 07 åkte vi till Hedemora där han fick tillbringa sin tid med jämnåriga.

Hänger med mamma

på "jobbet" och i skogen. Man kan ta fikapaus när man vill. Praktiskt!

och blev sjuk!

När Rafiki var ca 4 månader fick han en luftvägsinfektion med hosta. Han fick antibiotika och hostmedicin. Hostmedicin är inte gott. En stor del av den hamnade ungefär överallt utom där den skulle vara.
När veterinären var här och skulle skriva ut medicinen började Rafiki se konstig ut. Veterinären hann bara säga "Jag tror han har kolikkänning." Då vek han sig dubbel och la sig på golvet. Jätteont i magen! Så det blev kramplösande och promenad på grusvägen. Där försökte han hela tiden äta grus. Inte konstigt att han fick kolik.
Sen blev det bra i alla fall.

Han växte och växte...

Så småningom fick man följa med mamma på promenad. Mycket spännande! Rafiki for omkring och försvann då och då i snåren, men Abherleene tog det alltid lugnt. Och han dök alltid upp igen.

Ibland tog mamma promenad själv. Då fick man anlita barnvakt.

Stora världen

Abherleene var jätteduktig ända från första början. De fick vara inne ett par dagar, gick ut korta stunder bara. Då skulle han bocka och galoppera och hålla på och försöka få ordning på långa ben. Elstaket var intressant tills han kom i närkontakt med dem. Han tumlade mellan över- och undertråden och gjorde en kullerbytta ut på andra sidan.

Det är mycket man ska lära sig. Som att klia sig på svansen utan att ramla omkull...

Man får en grej på huvudet. Man måste hålla balansen och gå jätteförsiktigt när den är på.

Och så finns det andra djur.

Ett år senare...

Sen var det bara att vänta. Och vänta...och ultraljuda och knacka på magen och vänta och vänta och vänta.

Abherleene är av naturen en knubbis. Hon tyckte nog att hon var i himmelriket när hon var dräktig. Oj vad massa käk hon fick. Så var det ju aldrig annars. Så här stor var magen ca tre veckor innan han föddes.

Lördagen den 15 juli 2006 stod jag och Ulrika och tittade på Abherleenes juver, bäckenband och mage. Hon hade dragit över tiden och vi bedömde att det skulle ta ca två veckor till.

Söndagen den 16 juli stod jag hemma med hovslagaren när Ulrika ringde flåsande om att Abherleene låg i hagen och stånkade. Hon hade inte visat några tecken på att det var på gång!

Jag for iväg som en blixt. När vi hittade henne hade det redan gått så långt att vi inte hann ta in henne i stallet. I stället fick vi flytta alla andra hästar bort från hagen.

Det var denna syn som mötte mig när jag kom dit...

Tänk att de vet hur de ska göra utan att gå på kurs!

En blöt spinkig stackare...

"Var är jag? Vad ljust det blev!"

Sen måste man upp. Det är inte lätt. Medan man kämpar för att komma på rätt köl ska man smaka på ALLT för nånting finns det här nånstans som småhästar äter, det är jag bergis på...

Pappa

Abherleene fick plats hos Diesel sommaren 2005. Det var verkligen den hingsten jag allra helst ville ha. Diesel var rutinerad och proffsig och tog väl hand om sina fruar. Abherleene fick åka dit två gånger. Första gången var hon där i en månad utan att det hände nåt...Hon blev betäckt men kom hem tom. Fick en penicillinkur och blev tvärbrunstig. Smack, in med märra i transporten, raka vägen till Strängnäs, tjoff ut ur transporten och in i ridhuset där jag höll henne i grimma. Hingstägaren kom efter med Diesel i grimma och longerlina. Han var så "på" att han stod på bakbenen och gallskrek, men han gjorde ingenting förrän Josefine sa att han fick. Och två minuter senare var Rafiki på gång.

Gråräkans egen dagbok

Det var liksom dåliga energier i Olavs blog just nu. Det känns lite segt och trött för tillfället. Det är desto mer intressant med Räkan. (Som vi egentligen inte får kalla honom för, han heter ju Rafiki.)
Jag gör inte heller här anspråk på att roa eller informera utan det är för min egen del i första hand, så att jag kan gå tillbaka och kolla vad som har hänt.

Men. Jag ska ändå presentera den lille, för den händelse att nån är intresserad.
Min dotter ägde en gång ett sto, Abherleene, en söt liten arabmadam av spansk härstamning. Vi fick för oss att hon skulle få bli mamma. Det var jätteintressant att leta arabhingst och jag lärde mig massor om rasen medan jag letade. Valet föll på en välkänd och omtalad hingst, där vi verkligen visste vad vi hade att göra med.