Hejåhå

Vi har ändrat foderstaten från och med i morgon. Nu är det en himla massa rock'n'roll innan gråräkan samlar ihop sig. Det är egna initiativ, klackarna i taket och inte mycket ordning. Han är inte omöjlig, men det blir så mycket tjafs. Han galopperar iväg och sparkar bakut, jag säger vänta. Han står still i en sekund, sen bär det iväg igen. När han har hållit på så i en halvtimme så är han mer eller mindre talbar, men innan dess är det lite okontrollerat. Tyvärr. Han motioneras varannan dag. Pga min förkylning fick han nu stå i två dagar istället för en dag. Det borde han klara. De här tendenserna har ju ändå funnits även när han går varannan dag.

Vi ska minska havren och han ska få pellets istället. Han behöver en del kraftfoder eftersom han är något tunn över höfterna. Han har även så mycket att göra så han inte har tid att äta hösilage när de andra gör det. Vi får se om det gör nån skillnad.

Några bilder från idag.

Lugnt

Jag är så förkyld så det är inte att tänka på att klättra upp på en unghäst i dagsläget. Min hästtid har jag tillbringat med att läsa istället, antingen Real Riding eller Centrerad Ridning, som jag hade turen att få tag på innan den blev slutsåld.

Jag lyckades också ta mig till stallet där jag hittade en mycket blöt häst. Torkade, borstade, myste. Klickade lite. Sen fick han gå ut till sin stora förvåning. Vi har ju inte gjort nåt?!

Stress, programmet och annat

Har varit i ridhuset och tränat dels på att få bort mina egna ovanor och dels på programmet. :-)

Allt var frid och fröjd tills vi kom till ridhuset. Jag började med några avsuttna övningar. Han blir lite stressad av avsutten sidepass. Stackarn. Det kan varken jag eller Mr Moore lastas för. Det är en helt annan person som har jagat upp honom i det sammanhanget. Jag gjorde den jättelugnt och gav massor av eftergift och beröm, så till slut slappande han av. Sidepass är inte lika med arg människa som bråkar.

Sen var det dags att sitta upp. Då började han kasta sig bakåt, göra små rusningar och ville tugga frenetiskt på allting. Jag inser mer och mer att en del av tuggandet kan ha med stress att göra. En stund kunde jag inte ens komma fram till sadelgjorden. Han snodde undan och letade efter något att tugga på. Jag känner honom så väl nu, så jag ser om han leker. Det gjorde han inte. Jag stod lugnt en stund och strök och pratade och andades. Sen satt jag upp och allt var frid och fröjd. Vi red olika ridvägar och gjorde övningar som Anna och Mia har lärt oss. Återigen blev jag påmind om att inte ta något för givet med en unghäst. Jag måste rida och styra hela tiden eftersom han inte har autopilot på ridvägarna. Vid ett tillfälle kom jag i trav på långsidan och skulle rida rakt över. vände för tvärt och häststackarn trasslade ihop fötterna så vi höll på att stupa! Stackarn. Han brukar vara lättvänd annars, men den här gången var han väl inte med riktigt. Vi gjorde det flera gånger och jag var noga med att förvarna innan, så det gick bra sen.

Han kräver mycket ytterstöd på volterna annars vet han inte alls vart han ska ta vägen, men vi fick till det också. Sen har vi jobbat med formgivning på westernvis, dvs att ryggen ska vara högst. Han får med sig formen även in i traven, men där blir han snart entusiastisk och vill springa fort fort fort, så då får jag påminna. Men han vet i alla fall hur jag vill att han ska forma sig och det funkar bättre och bättre.

När vi kom igång och red så var han jättepositiv och tyckte att allt var jättekul. Undrar vad som for i honom innan jag satt upp. Bara för att det vände och gick så bra så gjorde jag en av hans favoritgrejer innan vi lämnade ridhuset. Bugningen. Den är hur bra som helst. Han gör det till och med spontant ibland.



På vägen hem var han trött och nöjd. På ett ställe var det nåt som rörde sig på ett otippat ställe och han hajade till. På en gång kom det. "Hjälp! Jag måste tugga på nåt!" men det fick han inte och oron gav sig snart.


Klickade lite hemma i stallet. Tog bland annat fram targeten. Han är helt med på hur den funkar. Jag la fram äppelbitar så han såg dem. Han pejlade in dem, var på väg mot dem, men hejdade sig och gick istället och petade på targeten. Och det är ju helt rätt, det är så man ska göra.
Jag är nöjd med dagen. Ridningen gick jättebra, klickerträningen gick jättebra, vägen till och från ridhuset gick jättebra. Allt gick jättebra förutom det lilla rycket när jag skulle sitta upp. Funderar på det här med att han kanske inte är så tuff som han verkar. Det kan vara bra att tänka på.

Snabbis

Jag hade en jättekort stund på mig idag, så det blev hemma på gården igen.

Han fick en ny trafikerfarenhet. Så då har vi sett en sån. Och inte minst hört en sån. Glasskillen körde in på gården och jag bad honom att tuta. "Är du säker på det..." undrade han och sneglade lite på det gråa djuret som studsade omkring. Han kunde ju inte veta att djuret studsade av nyfikenhet och glädje istället för skräck och rädsla. "Jodå, tuta tuta!" tyckte jag, så det gjorde han. Rafiki tvärstannade och glodde.
Mycket intressant!

Sen sprang vi omkring lite i snön. Han är så jäkla lättgaloppad ute, så. Snart kommer han att vara det även i ridhuset. Och nej, det är inte fågeldansen... Det är min tjocka tröja som korvar sig under armarna i jackan.

Seriöst!

Lite djupsnöträning vågar jag. Det är i alla fall oundvikligt.

Idag var det ordning som gällde. Han skulle inte komma undan med att vara söt och rolig. Nu var det allvar och nolltolerans! Det är inte så allvarligt som det låter, bara att jag krävde av honom att sköta sig och inte tramsa omkring.

Det gick jättebra! Han såg att jag var på väg, så jag öppnade mellan stallet och lösdriften, så gick han in. Klädde på honom och gick hem till vår gård i brist på bättre ställen att vara på och i brist på fotograf som ställer upp på att lämna huset.
När jag tittar tillbaka så är det en sak som har krånglat som går så otroligt bra nu: tränsningen. Han kan inte få på sig det fort nog. Idag stod han och fnyste otåligt i nacken på mig medan jag värmde bettet.

Ja, så gick vi hem då. Där tänkte jag på en annan sak som jag har märkt några gånger, men inte sett mönster i förrän nu. När vi kommer in på gården (eller nån annanstans) där det är tittgrejer och saker som låter och man inte riktigt vet vad som ska hända och han blir lite osäker, då smyger han in halvt bakom mig. :-) Jag gillar att han har det förtroendet! Sen red jag omkring på gården. Han var pigg, positiv och alert. Jättekul!

"Hej! Vad ska vi hitta på?"

Upp och ner och upp och ner i backen. Om han kliver utanför det upptrampade spåret så sjunker han så han har snö över knäna!

Han kan bära hem en skadskjuten indian om det behövs. Ingen höjdare, men okej då, om det är absolut nödvändigt så...
Gjorde lite tricks också. Provade bugningen, men kameran hängde inte med.




När vi kom hem till stallet så började han buga självmant som ett förslag att leka den leken lite mer. Det var bara att låtsas som att jag precis hade tänkt att vi skulle göra just det.


På det hela taget så gick det kalasbra att vara seriös och ha ordning och reda. Har en plan för veckan som innefattar aktivitet varannan dag, så han inte går i hagen och räknar ut en massa sattyg.

"Vad skrattar hon åt? Vi skulle ju vara seriösa?"

"Nej du, lilla Räka, man kan faktiskt ha roligt ändå!"

Whole lotta horse...

Jag har jobbat och det har varit snöstorm och på så sätt har det inte blivit nåt gjort med Rafiki på några dagar. Eftersom jag vet hurdan han blir med för många dagars vila, så tänkte jag att det var bäst att släppa honom i ridhuset idag, så skulle han få springa av sig. Sen skulle jag göra lite flyttaövningar och så skulle allt vara frid och fröjd. Han kan INTE stå flera dagar. Den saken är klar. Jag hade en massa häst att handskas med idag. Fast i liten grå förpackning.

När jag öppnade dörren mellan stallet och lösdriften så stod han redan alldeles därutanför och mumlade! Vad glad jag blir. Sen borstade jag av honom lite snabbt och vi gav oss iväg mot ridhuset. Han småsprang bredvid mig och tittade på alla grejer på marken. Som att gå med en hund! Han var superglad och sprattlade en hel del. Jag fick ett bra tillfälle att öva på att få igenom det jag hade bett om. Det vill säga att han skulle gå där jag hade bett om och med minst en hov i marken...


Jag kunde inte släppa honom i ridhuset för Liza var där och red. Istället linlöpte jag honom. Han försökte flytta på mig ett par gånger, så jag fick vara bestämd. Gjorde några flyttaövningar och slutligen den allra svåraste övningen: stå still och vänta utan att tugga på nånting medan jag pratade med Liza. Det gick bra det med med lite övertalning.


Sen gick vi hem och testade lite klickergrejer. Det är kul, tycker han. Efter dagens lilla dominansprov från hans sida undrar jag om klicker är en sån jäkla bra idé. Måste konferera med klickerfröken om den saken.



Förresten, en sak jag tänkte på i ridhuset. Ulla-Carin hade en teori om att olika hästraser har olika egenskaper beroende på deras ursprung. Det kan förklara att Rafiki som bara är nyfiken och aldrig rädd, reagerar på snöret på longerpisken när den ringlar i ridhusunderlaget?! Hans arabförfäder var väl tvungna att se upp för ringlande grejer i sand. Han hade väldiga problem med den. En stund. Sen fick den vad den tålde och lite till.

Miaträning igen

Idag kom cowgirlsen i Bysala igång igen. Mia har roliga träningar med varierade och nyttiga övningar. Hon förklarar alltid varför man ska träna på varje grej och hon förklarar också vad det ska leda till.

Vi har idag tränat lösgörande genom bend och counterbend på volt, ställ/böj och motställd/böjd alltså. Funkade jättebra i både skritt och trav förutom i ett hörn i början där han plötsligt fick för sig att fantisera lite. Sen ställde Mia upp koner med fem meters mellanrum, dvs ganska brett. Här skulle man hänga med och ställa om mellan och runt böjarna. Det var också viktigt att hålla ett visst avstånd till konen hela tiden. Gick bra! Han blev bänglig i traven och tyckte inte att han hängde med. Han tyckte att han lika gärna kunde springa rakt fram, men det gick bra efter en stund.

Nästa övning handlade om att forma hästen runt inner skänkel. Meningen är att hästen ska böja sig för en bump, som mia kallar det, med skänkeln. Man får hjälpa till genom att killa i mungipan naturligtvis. När man lägger ihop och gör detta på båda sidorna så får man en häst i fin form. Det där visade Mia förra terminen och jag har mixtrat lite med det. Jag sa det till henne, att jag har provat lite. Skulle just säga att jag tyckte det var svårt och att jag ska träna mer på det. Jag hann dock inte säga det förrän Mia sa att "Ja, du ser ju nu vilket fint resultat det ger!" Så då måste hon ha sett att jag har hållit på med det. Vad glad jag blev!

Vi jobbade med stopp. Vanliga halter alltså. Och nu får man inte göra såna stopp som jag har gjort och som jag tycker är så snajsiga. Jag brukar bara trampa ned fötterna så stannar han. I ridhuset i alla fall. Men nej, så får man inte göra längre. Nu ska man hålla ihop sitsen ("Som om ni hade fått en smocka i magen") hålla om med benen och låta. Sen skulle hästen ta ett steg bakåt. Meningen med det är naturligtvis att de ska stanna med bakbenen under sig. Mia sa att det ska sprätta ridhusunderlag upp på väggarna när de stannar.

Sen avslutade vi med rak ryggning. Hon är noga med att man ska rida så mycket som möjligt med vikt och så lite som möjligt med händerna.

Frågan om martingal kom upp. Jag har varit fundersam till att Mia rekommenderar kort martingal så mycket. Idag berättade hon om att hon har varit med om en hemsk olycka. Hästen slog upp huvudet, Mia knockades, men släppte inte hästen utan landade på rygg med hästen ovanpå sig. Det ledde till veckor på intensiven och därefter en lång konvalescens. Då förstod jag varför just den grejen är så viktig för henne.

Jippi. Länge leve mobilkameran.

Överenergisk räka

Idag var han överenergisk igen. I början longerade jag lite och då var han ganska nonchalant och ifrågasatte mig en del så min beslutsamhet att inte vara så mesig sattes på prov. Jag blir lite ledsen ändå, för jag trodde att vi hade "pratat" färdigt om det där.
Jag var lite avslagen när jag började rida. Det finns ju knappt någonstans att vara så jag var hemma på gården och lite på en grusväg. Han hade massor av spring i benen, men det är fullt kontrollerbart. Därför är det ganska roligt, jag vågar släppa på utan att det känns som om jag ska tappa honom.

PS: Anna, jag ser vad jag gör. Du får börja ge mig elstötar med en kofösare eller nåt, så jag vänjer mig av med det där. Det är väl själva fasen.

Dagens trick

Vi har fått ordning på det här med att stoppa in huvudet mellan frambenen. Nu kan han stoppa in det så långt under sig att han måste böja frambenen. Det ser lite kul ut just nu, men jag ska försöka få honom att hålla frambenen raka och luta bakåt istället.

Dressyrsadel

Det måste man ju ha...Särskilt som målet med vårens ridning är att fixa ett dressyrprogram som jag har valt. Jag har tittat på flera olika, men eftersom jag har valt att investera i en något dyrare western/distanssadel, som det är flera månaders leveranstid på, så fick det bli en lite enklare dressyrsadel. Jag blev glatt överraskad när jag hörde att Globus har börjat tillverka dressyrsadlar i syntet. Globussadlarna är ju små och bra för kortryggade hästar.

Fick tag på en på nätet som jag köpte efter att ha rådgjort med sadelmakare Laila. En bidragande orsak till att jag valde den var även att de billiga syntetsadlarna är ofta lätta att sälja vidare så att man får pengarna tillbaka. Jag kommer ju heller inte att använda den så jätteofta.

Det är en sån där som man kan byta koppjärn i. Har aldrig haft sån förr. Vi har longerat uppsuttet och avsuttet i skritt och trav och lite "tjolahopp vad det är roligt att vara häst-sprattel". Den satt kvar och satt still och han var inte rufsig i pälsen eller sånt efteråt. Däremot ville den åka fram i longeringen men inte under ryttare. Kanske kunde ha ett bredare koppjärn ändå. Får prova lite mer. Från min synvinkel var den underbar. Jätteskön att sitta i och gav bra sits.

Två stycken som känner efter och funderar. Den ska ju passa båda.

Ridhuskväll

Vi har varit i ridhuset för att repetera Annas lektion och fräscha upp minnet inför nästa veckas mialektion. Böjar och serpentiner i skritt och trav gick jättebra, med fokuserad och fint ställd häst. Gjorde lite sidförflyttningar också. Höger galopp okej, men fick ingen vänster. Det kommer nog att funka bra nästa gång.

Liza kom in med Valle. Rafiki ville bara titta på honom. Han blev "arabig": högt huvud, hög svans och struttig gång. Positiva klubben tänkte då att oj vad bra då får vi träna på att hålla uppmärksamheten på mig. Så jag gjorde EN sak i taget. Ett steg fram, ett bak, flytta baken ett steg åt höger, framdelen ett steg åt vänster. Och så vidare. Till slut gick det bra och han kunde till och med trava i lång låg form på spåret utan att tappa koncentrationen. Han var jättejättetrött när vi gick hem.

Bettet förresten. Tränsningen. Han kastar sig över bettet nu. Tränsning är numera hur lätt som helst. Sen går jag hela vägen till ridhuset utan att han pillar på mig. Det är så kul! Och när jag kommer till ridhuset kan jag sitta upp och börja rida utan en massa förberedande avsuttna koncentrations- och lydnadsövningar.

Klackarna i taket!

I torsdags när Anna och jag pratade om att lära Rafiki skilja på höger och vänster galopp så föreslog hon att vi skulle göra det i en liten backe. Jag tänkte så det knakade och kunde inte tänka mig nån backe där det inte är en halvmeter snö. Tänkte att tja, det får väl bli nån gång i april då...Idag skulle vi ut och rida lite rakt fram på en isig, snöig grusväg. Han taktade, sprätte och ville bara springa. Stå still gick bra, men så fort jag bad honom gå framåt så blev det tvåtakt. Jag var lite kluven mellan det klassiska "man får inte förstöra unghästens framåtbjudning" och "du ska hålla den takt och gångart som JAG säger." Sen kom jag ihåg mitt nya o-mesiga jag och bestämde mig för att nu är det jag som bestämmer. I slutet av den här vägen finns faktiskt en liten uppförsbacke och där provade vi. Yes! Höger hjälp-höger galopp. Vänster hjälp-vänster galopp, som om han aldrig hade gjort annat! Jag blev jätteglad och han blev lite entusiastisk och slog klackarna i taket. Inte värsta bockningen, men dock ett sprattel. Nåja.

Men sen var det samma sak. Springa springa springa...Vi gick i sicksack över vägen och till slut så kunde vi trava lite samlat också, när han hade sprungit av sig. Det är väl i och för sig inget märkvärdigt. Andra dagar kan jag hoppa upp och springa iväg men idag när han var extra pigg så fick jag faktiskt jobba för att få honom koncentrerad. Det är roligt att han är så glad och entusiastisk, så jag klagar inte. Hellre pigg än slö!

Vart ska man ta vägen?

Det är så djup snö överallt och här vill man träna dressyr ju. Har inte ens en plogad plan att vara på och jag är ju väldigt restriktiv med ridhus, vill inte att han ska bli ridhustrött.


Holly och Rebecca var ute i skogen så Räkan och jag gick hem till Amapola. Hon har ivrigt uppvaktat Rafiki förut, men idag var hon bara arg och sträng. Hon har kanske fattat att han inte duger till nåt sånt som hon hade tänkt sig, eller också var det väl ingen sån dag idag...

Det var inget bra underlag i hagen heller, men jag kunde styra runt lite grann i alla fall. Gjorde lite balansövningar som jag lärde mig i en Parellifilm. Rafiki höll ut bra länge innan det blev tråkigt. Sen styrde jag runt lite mer så gott det gick. Jag har respekt för djupsnöträning sen Olav blev så överansträngd av det förra vintern.

Sen visade jag Rebecca hur targeten funkar. Han älskar sitt blåa lock. Han blir som en hund med en leksak. Jag skulle visa hur man börjar med apport. Jag han knappt reagera så hade han hämtat targeten och släppt den på mig. Så att. Apport var ju lätt...Nu ska det bara funka på kommando. Vi kanske ska träna på att peta på targeten utan att apportera den?

Det här med target...

Vad har man för nytta av en target egentligen? Jo, en sak kan vara när man ska hämta sin häst i hagen och han befinner sig längst, längst bort...Rafiki är den lilla gråa pricken längst bort i bild framför skogskanten. Det är halvmeterdjup snö. Hur lockande är det att börja pulsa upp dit då? Nej just det. Man tar fram sin target och står där med ett blått lock på en blompinne och skriker "braaaa!" när en häst tittar på en. Många skulle tycka det ser lite märkligt ut. Men det funkar. Sen fortsätter man att skrika braaa så fort han närmar sig lite. Och snart är han där. Voilà. Hästen hämtad i jättestor hage på mindre än två minuter utan att man har tagit ett steg.

Broddar i!

Jag vet inte om folk brukar ha det så här med sina hästar. Det spelar ingen roll egentligen. Jag tycker det är oerhört fränt i alla fall. När jag kommer till stallet står min häst och tittar in genom fönstret och undrar vad vi ska hitta på idag. Det gör mig jätteglad, för det måste ju betyda att han har något utbyte av det?! När jag öppnar dörren går han in och ställer sig på skötplatsen. Där tar jag på honom grimman ifall att, men jag sätter inte fast honom.
Så gjorde vi även idag. Sen stod han lös medan jag satte broddar i hans skor. Det är ju en aktivitet som tar ganska lång tid och är rätt bökig med att rensa och gänga broddhål och allting. Men det gick jättebra. Fina hästen!
Lekte lite target efteråt. Han vet inte till sig hur roligt det är.
Ännu en sak som är himla kul. Jag sätter ut honom i hagen när jag är klar, men han vill bara komma in igen.

Men snälla nån...

Så börjar kommentaren till min youtubefilm om Rafikis första lastning. Den som kommenterar kallar sig Arachnofobia och ondgör sig över hur otroligt dålig denna lastning var. Den spindelrädda (arachnofobia betyder spindelfobi) fortsätter med att det är inte konstigt att vi får en svårlastad häst och radar sen upp de där vanliga sakerna som folk slänger sig med när de har en massa teoretisk kunskap och ingen praktisk erfarenhet. Vi betedde oss som rovdjur, hästen var rädd, hästen var förstörd och skulle alltid komma att vara svårlastad.
Då kunde jag inte låta bli att lägga in följande film och kommentar.
http://www.youtube.com/watch?v=hn2eqhZlgqk
Up yours, du spindelrädda!

Anna igen!

Som om Rafiki var en oerhört världsvan häst så gick jag bara och hämtade honom, klädde på och gick på träning. Han tuggade inte på nånting förrän vi kom till ridhuset! Där ser man. Det finns hopp!
Jag har ridit små och stora serpentiner, volter med inåtställning och jobbat på att han ska sänka huvudet för att inse att det är "rätt" och för att ha en bättre uppmärksamhet från hans sida.
Jobbade på båda galopperna, ja han har tydligen både höger och vänster! :-)
Vid ett tillfälle tog han fel galopp, hoppade in från spåret, bröt av och tog sedan rätt. Lilla räka. Det är jätteroligt att rida!
Han var väldigt trött när vi gick hem. Lekte lite target och sen fick han gå ut.

Target

Jag har tillverkat mig en egen target av ett plastlock och en blompinne. Framåt kvällen ikväll gav jag mig iväg för att prova. När jag tittade ut i hagen såg jag inte ett spår av några hästar. Jag stod där lite handfallen och undrade vad jag skulle göra. Men inom en minut kom han galopperande för att möta mig. Jag blir så himla glad varje gång! Jag måste ha gjort nånting rätt.

Han kom in i stallet och vi började leka. Han vänder utochin och bakochfram på sig för att göra rätt. Vi har böjt sidorna, sänkt huvudet, knackat på skorna, och kört en hel del target. Han tycker det är jättekul och det är hur lätt som helst att hålla honom intresserad.

Jag försökte ta en bild av honom när han jobbar med targetpinnen men det är omöjligt att hålla targeten och belöningen och kameran i samma hand och göra olika saker med varje pryl. Så så här blev det.

Sen tränade vi på tandundersökning med en annan metod. Insåg jag. När jag höll i hans läppar och började treva så sprattlade han lite först, men sen var det som att det gick upp ett ljus. Han slappnade av och lät mig hålla på. Jag förmodar att han har insett att jag inte släpper förrän han står still. Ljushuvud.

Apropå det så tror jag att han fäller lite lite lite på baken. Och idag hade han istappar under magen.

Snabbvisit

Idag hälsade jag bara lite snabbt på honom i hagen. Han föreslog på en gång att vi skulle klicka.
Tänk att han tyckte det var så kul!