Whole lotta horse...

Jag har jobbat och det har varit snöstorm och på så sätt har det inte blivit nåt gjort med Rafiki på några dagar. Eftersom jag vet hurdan han blir med för många dagars vila, så tänkte jag att det var bäst att släppa honom i ridhuset idag, så skulle han få springa av sig. Sen skulle jag göra lite flyttaövningar och så skulle allt vara frid och fröjd. Han kan INTE stå flera dagar. Den saken är klar. Jag hade en massa häst att handskas med idag. Fast i liten grå förpackning.

När jag öppnade dörren mellan stallet och lösdriften så stod han redan alldeles därutanför och mumlade! Vad glad jag blir. Sen borstade jag av honom lite snabbt och vi gav oss iväg mot ridhuset. Han småsprang bredvid mig och tittade på alla grejer på marken. Som att gå med en hund! Han var superglad och sprattlade en hel del. Jag fick ett bra tillfälle att öva på att få igenom det jag hade bett om. Det vill säga att han skulle gå där jag hade bett om och med minst en hov i marken...


Jag kunde inte släppa honom i ridhuset för Liza var där och red. Istället linlöpte jag honom. Han försökte flytta på mig ett par gånger, så jag fick vara bestämd. Gjorde några flyttaövningar och slutligen den allra svåraste övningen: stå still och vänta utan att tugga på nånting medan jag pratade med Liza. Det gick bra det med med lite övertalning.


Sen gick vi hem och testade lite klickergrejer. Det är kul, tycker han. Efter dagens lilla dominansprov från hans sida undrar jag om klicker är en sån jäkla bra idé. Måste konferera med klickerfröken om den saken.



Förresten, en sak jag tänkte på i ridhuset. Ulla-Carin hade en teori om att olika hästraser har olika egenskaper beroende på deras ursprung. Det kan förklara att Rafiki som bara är nyfiken och aldrig rädd, reagerar på snöret på longerpisken när den ringlar i ridhusunderlaget?! Hans arabförfäder var väl tvungna att se upp för ringlande grejer i sand. Han hade väldiga problem med den. En stund. Sen fick den vad den tålde och lite till.