Allt var frid och fröjd tills vi kom till ridhuset. Jag började med några avsuttna övningar. Han blir lite stressad av avsutten sidepass. Stackarn. Det kan varken jag eller Mr Moore lastas för. Det är en helt annan person som har jagat upp honom i det sammanhanget. Jag gjorde den jättelugnt och gav massor av eftergift och beröm, så till slut slappande han av. Sidepass är inte lika med arg människa som bråkar.
Sen var det dags att sitta upp. Då började han kasta sig bakåt, göra små rusningar och ville tugga frenetiskt på allting. Jag inser mer och mer att en del av tuggandet kan ha med stress att göra. En stund kunde jag inte ens komma fram till sadelgjorden. Han snodde undan och letade efter något att tugga på. Jag känner honom så väl nu, så jag ser om han leker. Det gjorde han inte. Jag stod lugnt en stund och strök och pratade och andades. Sen satt jag upp och allt var frid och fröjd. Vi red olika ridvägar och gjorde övningar som Anna och Mia har lärt oss. Återigen blev jag påmind om att inte ta något för givet med en unghäst. Jag måste rida och styra hela tiden eftersom han inte har autopilot på ridvägarna. Vid ett tillfälle kom jag i trav på långsidan och skulle rida rakt över. vände för tvärt och häststackarn trasslade ihop fötterna så vi höll på att stupa! Stackarn. Han brukar vara lättvänd annars, men den här gången var han väl inte med riktigt. Vi gjorde det flera gånger och jag var noga med att förvarna innan, så det gick bra sen.
Han kräver mycket ytterstöd på volterna annars vet han inte alls vart han ska ta vägen, men vi fick till det också. Sen har vi jobbat med formgivning på westernvis, dvs att ryggen ska vara högst. Han får med sig formen även in i traven, men där blir han snart entusiastisk och vill springa fort fort fort, så då får jag påminna. Men han vet i alla fall hur jag vill att han ska forma sig och det funkar bättre och bättre.
När vi kom igång och red så var han jättepositiv och tyckte att allt var jättekul. Undrar vad som for i honom innan jag satt upp. Bara för att det vände och gick så bra så gjorde jag en av hans favoritgrejer innan vi lämnade ridhuset. Bugningen. Den är hur bra som helst. Han gör det till och med spontant ibland.
På vägen hem var han trött och nöjd. På ett ställe var det nåt som rörde sig på ett otippat ställe och han hajade till. På en gång kom det. "Hjälp! Jag måste tugga på nåt!" men det fick han inte och oron gav sig snart.
Klickade lite hemma i stallet. Tog bland annat fram targeten. Han är helt med på hur den funkar. Jag la fram äppelbitar så han såg dem. Han pejlade in dem, var på väg mot dem, men hejdade sig och gick istället och petade på targeten. Och det är ju helt rätt, det är så man ska göra.
Jag är nöjd med dagen. Ridningen gick jättebra, klickerträningen gick jättebra, vägen till och från ridhuset gick jättebra. Allt gick jättebra förutom det lilla rycket när jag skulle sitta upp. Funderar på det här med att han kanske inte är så tuff som han verkar. Det kan vara bra att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar