WE och älgstigen

Ännu en perfekt höstdag! Vi var till ridhuset och tränade på ett WE-program som jag ska rida på klubbkvällen på tisdag. Det är ingen tävling utan var och en väljer vilket program de vill rida, så får man ett protokoll som Malin skriver. Hon är domaraspirant, så hon kan det där. Jag har aldrig dressyrat förr. 20% räcker, jag siktar på det. På allvar alltså! Vi red igenom det ett par gånger och det kändes som om jag började kunna det.

Sen red jag älgstigen hem. Det är en trevlig liten runda som tar en halvtimme. Man rider först längs sjön, sen genom skogen över ett hygge och sen en bit på skogsstigarna. Därefter går man tvärs över vägen och genom en tajt liten gång som älgarna har trampat upp. Där är det blött. Bra träning för han som inte vill bli blöt om fötterna! Sen hoppar man över ett dike. Är man jag och Rafiki så velar man en stund, men när man väl är över så blir man störtlycklig över en sån sak! Sen går man genom skog igen, sedan i kanten av ett gärde och slutligen upp på grusvägen så man kommer fram nära stallet. På grusvägen är det en del vattenpölar och vi ägnade oss åt att gå i varenda en av dem! För att vara så kort så är det en väldigt varierad liten slinga. Den är extra trivsam i färggrann höstskog!

Red utan sällskap, så idag blir det bara öronbilder.

Vem låter det här som?

• Pigg och frisk
• Haft en bra uppväxt
• Gott humör
• Bra hull
• God aptit
• Bajsar skit som är tung på grepen
• Kissar mycket och ofta
• Galen i tistlar
• Vill gärna gå lite vänsterställd
• Lite sprättig
• Har hudbesvär på båda bakbenen och höger framben ( ! )

Plus en massa andra saker som var mitt i prick. Jag skickade in hårprov från Rafiki till en homeopat för ett par veckor sen, desperat efter att få bukt med såren. Hon ringde idag och redovisade analysresultatet. Det var jätteintressant för det stämde exakt med hans symtom och mina teorier. Cecilia menade att det beror på en överbelastning av levern pga något han har fått i sig. Han ska ha en medfödd nedsättning i matspjälkningen. Inget jag skulle ta åt mig av, tvärtom syntes det att han hade haft det bra under sin uppväxt. Det var ingen allvarlig nedsättning heller, han behöver bara ha lite hjälp på traven.
Cecilia ska skicka några preparat som han ska få. Jag tror verkligen på det. Jag har själv blivit hjälpt av det för länge sedan och vet hästar som har fått hjälp med olika saker. Han har redan blivit bättre av Fucidinsalvan, men homeopatin ska hjälpa honom med motståndskraften mot återfall, har jag tänkt.

När jag hade pratat med Cecilia tog vi en utetur. Det är så fint ute! Det är varmt som på sommaren och allting har så fina färger och luktar gott. Idag gick det lättare än igår att lägga om hans sår förresten.

Dagens i-landsproblem

Nu är det höst igen. Det är mörkt och blött och jag halkar omkring och trevar mig fram och letar häst och går och går och går tills det känns som om jag har gått till utkanterna av Korpilombolo. Jag har aldrig fått till det där med inkallning. När han ser mig så kommer han som ett skott, men han kommer inte om jag ropar eller visslar, inte för jag vet om han hör mig... Det skulle vara lite skönt att ha en hage som man har översikt över. Dagens i-landsproblem är alltså att vi har alldeles för stor hage! :-)

När jag hade hämtat Rafiki i utkanten av Korpilombolo så gick vi in och fixade ben. Fick börja med att tvätta dem med lindor och allt på, så leriga var de! Sen på med vaselin för att muka upp skorpor. När jag pillade skorpor började han rycka och jag blev otålig, så han fick stå i boxen ett tag medan vaselinet verkade. Sen gick det bra. Han ryckte litegrann, men inte på långa vägar så mycket som för en stund sen.
Nu har han fått Fucidin för andra gången. Hoppas det hjälper!

Sara på besök

Vår duktiga veterinär Sara kommer en gång om året för att vaccinera och fixa tänder och kolla upp hästarna i största allmänhet.
Vi hade tagit träckprov och det visade sig att Rafiki har en del blodmask. Först tyckte jag att det var konstigt. Jag tog ju prov och avmaskade när jag flyttade hit honom från Riddarhyttan. Sedan dess har han gått på fräscha stora beten. Men när jag googlade på blodmask så fick jag veta att blodmaskens ägg kan ligga i dvala på något sätt och kläckas när som helst. Därför blev han aldrig av med masken, istället blev de fler! Jag skulle ha följt upp förra gången och kollat att han verkligen var av med det. Sara skrev ut Noromectin till alla hästarna. Vi ska kolla dem igen i vår.
Rafiki fjollade lite när Sara skulle sedera honom. Typiskt honom, fåntratten. :-) Han blev riktigt trött.

Tänderna såg bra ut. Det var en liten vass kant bara. Den slipade Sara bort. Sen blev han vaccinerad och Sara passade på att titta över såren. Hon ansåg att de beror på något han får i sig på betet och då kommer han att drabbas av skorvor och sår tills han byter hage. Sommar efter sommar...Stackarn! Hon tyckte att jag hade lyckats hejda muggen ordentligt, men skrev i alla fall ut en antibiotikasalva som jag ska prova ett tag. Hoppas att avmaskning och salva i kombination får lite fart på läkningen nu!

Medan hästarna stod och nyktrade till så åkte jag till stan och hämtade ut recepten. Passade på att handla på ica och fick en idé. Varför köpa dyrt hästgodis när det finns billiga alternativ hos närmaste mathandlare?

Så hem igen och avmaska alla hästarna efterom de andra hästägarna var upptagna. När jag kom till hagen ställde sig Rafiki innanför grinden och han såg naturligtvis ytterst förvånad ut när jag tog en annan häst och gick ut! Och sen kom jag tillbaka med den hästen och tog en annan häst igen! Han var väldigt nyfiken på vad som pågick och vad de andra möjligen hade för förmåner utanför staketet.



När är det min tur?

 När de övriga var klara tog jag in Rafiki i stallet och gav honom avmaskningen. Havrekakorna gjorde succé. De var riktigt smarriga tydligen! Jag smorde hans sår med den nya salvan och lindade benen.

När det var klart gick vi ut. Jag släppte honom i hagen bland de andra. Då kom jag på att jag hade stängt av hagen längre bort och gick för att öppna. Rafiki ville leka. Han sprang och ormade och skrattade på sitt sätt en stund, men sen började han beta med de andra. Jag öppnade in till stora hagen. Alla hästarna gick dit och jag gick tillbaka mot stallet. Då började det dundra i marken. Rafiki kom i full galopp mot mig, bort från de andra. Han gjorde ett snyggt slidestop alldeles framför mig och sen försökte han stoppa in huvudet i grimman som jag hade i handen. Sån är han. :-) Jag blev så glad över det, så jag stod kvar och kliade och myste en stund trots att jag var toktrött. Vilken go liten grå häst!

Lastning

Det har börjat gå lite troll i lastning. Egentligen är det väl inget problem. Ingen vettig människa kan ju påstå att det är ett problem när det tar mig fem minuter att lasta honom själv och var tjugofemte gång behöver vi nån som styr honom lite bakifrån. Men det har varit lättare att lasta förut och jag anar ett ifrågasättande i honom. "VAD tänker du göra om jag vägrar?" När vi har tid att passa, så det blir lite bråttom, då blir jag stressad förstås. Då blir det svårare att lasta. När vi inte har bråttom brukar det gå bra. Tänkvärt. Man kan ana att det är min stress som gör att lastningen skiter sej, alltså?!

Jag vill ha samma avspända inställning till lastning som jag har haft tidigare och jag vill kunna lita på både Rafiki och mig själv, att vi klarar det. Vi åker bort ganska ofta och jag vill absolut inte vara beroende av medhjälpare varje gång. Så idag kopplade jag ihop bil och släp och lastade och lastade och lastade. Eftersom jag var avslappnad gick det jättebra. Han gick på, därinne låg det äpplen eller morötter. Jag stod bakom och drog lite lätt i svansen för att visa att han skulle komma ut igen. Sen fick han gå in igen och ut igen...Så där höll vi på. Sen kom Håkan och lagade lysen på transporten. Det var intressant, tyckte Rafiki. Sen lastade vi några gånger till samtidigt som lamporna blev fixade.

När jag var nöjd tänkte jag att det fick vara nog för idag. Jag provar mer en annan dag. Gick in i stallet och borstade och borstade så det yrde torr intorkad lera som han hade gnuggat fast på kroppen. Han njöt och visade vart han ville att jag skulle klia lite extra. Sen smorde jag såren och la om benen och försökte truga i honom kraftfoder och örttillskott, men han är inte alls sugen på det. Inte hjälper det att det står mängder med fallfrukt i stallet. Han är som en liten kille som bara vill ha glassen men inte potatisen. Vem kan klandra honom? :-) Jag får försöka hitta annat kraftfoder till vintern eftersom han tydligen inte gillar den här sorten.



Jo jag kan visst äta tre äpplen samtidigt!



Säsongsavslut i Ockelbo

Säsongens sista tävling var i Ockelbo idag. Det är så vansinnigt kul! Och det är så underbart att Rafiki sköter sej på tävlingsplatsen vad som än händer omkring honom. Westernryttarna Gästrikland hade gjort ett jättebra arrangemang där allt flöt på bra och var välplanerat.
Vi tittade först på Tina som startade sin tvååring Miss Samira i showmanship. Samira, som aldrig hade varit på en tävlingsplats förut, skötte sig exemplariskt. De åkte hem vid lunchtaget för då var den unga damen riktigt trött. :-)
Jag och Räkan då. Vi började med en pleasureklass. Jag såg att jag skulle ha den fantastiska quarterhästen Gators Sonny Dee (Sonny) som motståndare och han vinner nästan alltid allting. Han är snygg som få och rör sig väldigt quartermässigt. Jag gillar honom skarpt. Vi kom på andra plats i pleasure. Efter Sonny naturligtvis. Domarens kommentar var att Rafiki går i lite övertempo för pleasure och det vet jag ju. Vi har liksom prioriterat...hrm...andra saker på sistone. Skulle jag bestämma mig för att satsa på pleasure så kan han klara det tempot som det ska vara.

Inför reiningen tog jag på mig sporrarna och började värma upp. Rafiki var taggad till tusen och tog konstant fel galopp om jag inte var övertydlig. Hur svårt kan det vara att sätta ner fötterna i en viss ordning? :-) Jag fick knollra ihop insidan för att få till det, han frustade och for och drog mig ur sadeln och var svår att få stopp på. Bytte sporrar från westernsporrar till engelska och det blev en himla skillnad. Fast han var fortfarande på g. Vi var bara två startande och jag hade sett vår konkurrent på framridningen. En paint som gjorde klockrena byten och stop. Det var skönt att se. Nu kunde jag bara gå in för att klara det för min egen skull och ha jättekul hela tiden. Han var pigg så ini vassen och tempot blev väl lite högt, men tack och lov rätt galopper hela vägen. Den första spinnen gick skapligt, men i den andra snodde han iväg med bakändan lika mycket som framändan, tror jag. Jag blev småstressad för jag kände att min hatt satt löst. I den första rundownen for den iväg och då hade jag inget att förlora utan gjorde den andra rundownen i fullt ös och vi fullföljde mönstret som dagens troligen gladaste ekipage. Vi blev godkända så jag fick faktiskt en andraplacering även i reiningen! Paintstoet och hennes ryttare var grymt duktiga. Dock var inte Sonny med i reiningen. Tur det kanske? :-) Om jag inte hade behövt bekymra mig om hatten så...hade painten klått oss ändå men inte med lika stor marginal! Men det kvittar. Det var bara kul!

Efter lunch var det trail. Det var ett ganska enkelt mönster. Jag startade först i klassen. Till skillnad från de andra klasserna var det många startande i trailen, åtta stycken. Det gick jättebra, han tvekade en sekund inför bron eftersom den är ihålig. "Vad som helst kan ju gömma sig därinne!" Sen gick det jättebra ändå fram till ett litet islag på allra sista bommen. En riktigt bra ritt, alltså. Jag förnekar hårdnackat att jag är ute efter att tävla eller vinna eller placera mig, men snart fann jag mig själv jämförande de andras ritter mot min. Tvekade hästarna, var det nån som trasslade in sig i grinden, hördes det några islag i bommarna? Sonny och hans ryttare Ulrika red in, gick klockrent fram till de sista travbommarna. Klonk...ett islag. Klonk, ett islag till! De hade mer minuspoäng än oss, frågan var hur vi låg till på pluspoängen. Alltså jag unnar Sonny och Ulrika all lycka. Det är inte personligt, men för min egen personliga del känns det jäkligt okej att placera mig före dem. De tog så många blågula rosetter så de klarar sig ändå! :-) Samma paint var med som vann reiningen och de gjorde en helt felfri ritt. Vid prisutdelningen blev det en spännande väntan. Jag tänkte att jag borde vara bland de fyra bästa i alla fall och det visade sig att kors i taket, vi var tvåa även i trailen! Efter painten förstås.

Det känns så bra! Det var så kul! Jag är så nöjd. Nu har jag fyllt på med bra vibbar som jag har att börja med nästa säsong.

Duktiga killen! Tänk vad stor han har blivit.

Gonatt!

Rafiki är tvättad och putsad och saker och ting är packade inför morgondagen. Pirrigt nu! Det sista jag såg innan jag lämnade stallet:

Uteritt med insikt

Vi var ute i en och en halv timme i det vackra höstvädret. Vi klättrade, trasslade i snårskog, vadade på ett par ställen, och galopperade långa sträckor på skogsvägarna. Rafiki ville stanna och bli kompis med alla lingonplockare förstås.
Jag fick ett par aha-upplevelser om mig och min häst. För det första att han inte är överförtjust i offroad-ridning. Stigar, okej. Grusvägar och skapligt framkomliga hyggen och mossiga skogar. Det går bra, det är roligt. Men att snubbla omkring bland ris och pinnar och riva sina trasiga ben på stubbar och stenar, vad är det för vits med det?  Klättra däremot, det är kul. Och att burna på en lång grusväg! Det är livet, det, se. Och bara för att han tycker att det är så skoj att galoppera jättefort på vägarna så bestämde jag mig för att trava i maklig distanstakt, alltså lite snabbare än promenad. När han väl kom in i den takten kunde han fortsätta i...ja, flera mil. Och då kom min andra insikt. Jag vill inte släppa distansen. Jag vill inte sluta med western heller, men det ena behöver inte utesluta det andra.


Vi var tre stycken, det är en längst fram som är skymd.



Sista rycket före tävlingen...

Jag insåg plötsligt att jisses jag ska rida pleasure på söndag och det är ju raka motsatsen till reining. Vi gick till paddocken och joggade lite. Tog en galopp som jag ansåg var pleasuregalopp...Sen var det lite bökigt att få honom att tagga ner igen. Pleasure kanske inte är helt hans grej...
Red reiningmönstret ett par gånger och det börjar han kunna själv nu, på gott och ont. Men han är söt när han gör som han har lärt sig och som han uppenbarligen tycker är jäkligt festligt!
Håkan var med på Meissel. Vi gick hem genom skogen. Kände på alla blöta ställen, hoppade ett dike med vatten i och plaskade omkring i gegga och lärde oss att det inte är farligt att gå i vatten. Han blir så stolt när han klarar det.

Jösses amalia...

Mia har varit här idag. Jag ställde upp några trailgrejer och tränade på dem. Det gick jättebra, så jag plockade undan dem igen och valde att träna på reiningmönstret. Och reining, det är lattjolajban det, tycker Rafiki. Så till den milda grad att han tar egna initiativ och rusar omkring och anser att han kan mönstret och tar vänster galopp i höger varv och ökar i rundownsen så det i stort sett är rätt så okontrollerat...Vi fick till mönstret skapligt några gånger i alla fall. Och det är väl tur att han älskar det! Han måste bara ta det lugnt och vänta på mej. Några gånger fick vi ge upp och bara skratta åt galningen, både Mia och jag. De andra undrade säkert vad vi höll på med. Med tanke på att han för ett halvår sen vägrade galoppera alls, så är det kul!

Inspirerad

Jag tycker det verkar så kul med working equitation. Några i ridklubben har testat och jag vill också göra det. Får väl ställa upp lite grejer och prova nån gång. Först rider man ett dressyrprogram, sen en teknikbana som liknar trail till viss del, och slutligen gör man teknikbanan en gång till på tid.
Så här kan det se ut. (Film)

...och så här ser det ut när de stora killarna rider!

Men...?

Jag är så förkyld så att ögonen rinner om jag försöker fixera blicken. Jag skulle ta upp nånting ur en kökslåda och när jag böjde mig fram så tappade jag balansen, så jag förmodar att öronen också är påverkade på nåt sätt. Då ska man varken rida eller lägga om muggsår, så det fick Håkan göra idag, medan jag stod bredvid. Såren ser bra ut, men jag måste nog hålla efter dem ett bra tag till innan jag "friskförklarar" honom.
När han var omlagd fick han gå ut. Då blev han förvånad. Vi hade ju inte gjort nåt? Ska vi inte åka nånstans eller gå ut i skogen eller till ridhuset?

"Alltså tänker ni åka hem redan? Säkert att ni inte har glömt nåt?"

Malinträning

Jag har aldrig ridit för Malin förr och visste inte ens hur hon såg ut så det var väldigt spännande idag.
Lektionen skulle börja kl 8, så jag var där redan 7.40 och började värma upp. Han var pigg och springig och jag blev fast i tyglarna kände jag. Första galoppvarvet gick i hundratjugo och sen hade han svårt för att varva ner igen. Hejåhå.
Malin dök upp och jag gillade henne från första början. Jag fick berätta lite om vad jag gör och vad jag förväntade mig av träningen med henne. Vi pratade lite om likheter och skillnader mellan traditionell engelsk ridning och western. Mycket är gemensamt medan annat skiljer sig åt.
Hon trimmade min sits, påminde mej hela tiden om att sitta, slappna av i armarna och sänka händerna. Jag fick göra tempoväxlingar och stora och små volter och till slut så kände jag hur hans bakdel kom igång.  Den sjönk och rörde sig framåt i stora kliv istället för uppåt och nedåt som en symaskin. Så läckert! Jag ska träna på det hemma och sen återkomma till Malin igen.
Det är kul att träna med Rafiki nu. Han är med på noterna och gillar att lära sig nya grejer.

Tvättat svans...

Imorgon ska vi till Fagersta och prova att rida för Malin. Hon är ridskolelärare/dressyrinstruktör men instruerar på ett sätt som inte krockar med westernridningen. Jag har tvättat Rafikis svans och putsat på honom så han ska vara presentabel i morgon.
Vi ska åka okristligt tidigt så han får vara inne över natten. Det kändes inte bra att lämna honom ensam i mörka stallet. Fast det är bara jag som är pjåskig. Han har varit ensam därinne massor av nätter. Ofta har han legat och trynat i halmen och blinkat trött och yrvaket när jag kommer dit på morgonen. Så det är nog ingen fara.

Lite reining och lite trail...

Vi var ett helt gäng som gav oss iväg till paddocken idag. Jag ville träna inför kommande tävling så jag släpade fram koner, bommar och grindar och tränade på dem. Grindarna har länge varit ett elände, men nu tycks det ha lossnat. Både repgrindar och hårda grindar går bra. Bommar och koner är så kul! Jag gillar precisionen och pillandet som man tränar med dem.
Sen tränade jag då på reiningmönstret som vi ska tävla med nästa vecka. Tina bidrog med tips och erfarenhet från sin långa westernkarriär, tur att vi har henne! Innan jag började så frågade de andra lite oroligt, "Vart ska vi vara då?". Jag svarade bara att om de höll sig på spåret så skulle jag hålla mig innanför. Det ser kanske lite okontrollerat ut när man dammar runt i ett reiningmönster, men jag hade full koll hela tiden. Eller ja, nästan hela tiden...Han blir ju lite entusiastisk lille grå. :-)

Så här ritas reiningmönstret på papper. Snurrigt?! :-) Det är inte så krångligt egentligen. Hoppas nån kan filma oss på söndag.

Sjösvängen

Nu fortsätter jag som om det aldrig hade varit uppehåll i bloggandet.
Idag har vi tagit en utetur i varierad terräng. Vi var fyra ekipage, det är så kul när man är några stycken!
Vi har hoppat vattenfyllda diken idag. Han tvekade länge inför det första, men tog sats och tog ett skutt över samtidigt som jag blundade och tjöt "Åååh vad läskigt!" till mina medryttares förtjusning. Klart att det inte underlättar hans tveksamhet till diken om jag gör så! :-) Fast jag höll inte fast honom och klok som han är så brydde han sig inte om det. Han blev jätteglad sen och de andra dikena gick kalasbra. Han blev självklart mer och mer entusiastisk för varje galoppsträcka och varje dikeshopp, vi hade hur skoj som helst!

Soili var med och red. Hon hade läst en artikel om arabhästar. "Då tänkte jag på dej", sa hon och sedan berättade hon att artikeln beskrev arabhästens sinnelag, uthållighet, klokhet och trogenhet mot sin människa på ett sätt som gjorde att Soili förstod att man kan bli arabnörd. Det var kul att höra.



Men...

Jag skulle ju återkomma till varför jag inte var med i distrikstfinalen i allsvenskan och varför det bara blev en distans.
Jag tar westernallsvenskan först, för det går fortast. Han var halt av kotor som var svullna och spruckna. Alla de tre vita benen är drabbade av det muggliknande tillståndet som kanske orsakas av alsikeklöver eller kanske av nåt annat. Ett elände är det i alla fall. Vi lägger om varje dag. Pillar skorpor, tvättar, smörjer och lindar. Nästa dag letar vi bandage i hagen och hittar en linda här och en pad där...Varje gång jag får ordning på ett sår så dyker det upp ett nytt. Jag har köpt mineraler och tillskott som ska underlätta läkningen, men dem vägrar han äta. Så vi fortsätter outtröttligt att pyssla med de där såren. Han har haft en period då han var riktigt trött på det. Det var jobbigt att känna att vi blev osams varje dag. Nu är det bättre i alla fall och jag har kommit till en punkt då det känns som om jag bara ska hålla efter det. Det har stannat upp, blir inte sämre men heller inte bättre. Det är okej, då vänder det snart.

Sen det här med distansen. Jag hade en redig kris i våras och somras. Från westernhåll fick jag en massa antydningar om att jag borde ha en riktig westernhäst, quarter eller paint alltså. Jag fick tips på hästar som var till salu och folk erbjöd sig att följa med och prova. Ett erbjudande var lockande, men när jag började fundera på vart jag skulle göra av Rafiki blev det svårt. Egentligen vill jag ha honom kvar men skulle aldrig ha tid för två hästar. Då gäller det att hitta rätt person och hoppas att rätt person vill ha honom. Ja, för att göra en lång historia kort så blev det inget av det lockande erbjudandet och jag själv var helt virrig av alla goda råd från diverse människor så jag visste inte vad jag ville. Bestämde mig för att ta det lugnt och låta nåt slags beslut växa fram av sig självt. Därav ingen mer distans. Just nu är det inte läge för att köpa häst i alla fall.
Så var det med det.

Terräng...

Vi kämpar på med vatten och vadställen med varierande framgång. För övrigt går han på som en liten grå duracellhäst i alla miljöer.

Träningarna...

Vi har tränat för Mia, som vanligt, höll jag på att säga. Det är nu två år sen vi började rida för henne. Fort går det när man har roligt!
Vi har också varit på roliga och givande kurser.
Jag ska rida för en dressyrinstruktör och vi har börjat hoppa lite låga hinder. Jag trodde väl aldrig att jag skulle hoppa och tycka att det var kul, men jodå, nu har Rafiki först upptäckt att det är kul och då hänger jag med.

Vi har börjat prova att rida med stångbett. Det var underbara Linnea som fick mig att våga ta steget. Det är bara stora duktiga hästar som får ha stångbett ju! Det var ännu en sån där milstolpe som man kommer till ibland. Skoj!

Ähum, alltså, tvärt emot vad bilden visar så kan vi alltså rida med stång i olika gångarter, inte enbart stillastående!

Westernkarriären...

Vi har faktiskt ridit i westernallsvenskan i år! Klubben hade ett lag med i division 2. Vi köpte de här fräna jackorna. Jag och Rafiki tog väl inte skitmånga poäng, men vi blev aldrig diskade heller. Laget gick till distriktsfinal, där vi inte red. Jag återkommer om det också...Kul är det i alla fall!
Tina red en av deltävlingarna på Räkan.

Vad har hänt sen sist?

Det är nästan ett år sen jag skrev. Just då kändes det som om det bara blev en massa upprepningar, så bloggandet kom av sig. Men när jag tänker tillbaka så har det hänt så mycket och det fortsätter hända en massa så det är värt att få igång Räkans dagbok igen.
Så vad kan hända på ett år? Jo...
Vi har distansat! Vi red en tvåmils prova på i april. Det var roligt och han skötte sig exemplariskt.
Lovisedalsritten går delvis på samma bana som Rimboritten. Det är den bästa distansbana jag har ridit på. Den är varierad och rolig och man behöver inte rida samma slinga flera gånger.
Anne-Lie och Rebecca var med som underbara groomar och allt var bara fantastiskt.
Det blev bara en distans i år. Jag återkommer till det.