Uteritt med insikt

Vi var ute i en och en halv timme i det vackra höstvädret. Vi klättrade, trasslade i snårskog, vadade på ett par ställen, och galopperade långa sträckor på skogsvägarna. Rafiki ville stanna och bli kompis med alla lingonplockare förstås.
Jag fick ett par aha-upplevelser om mig och min häst. För det första att han inte är överförtjust i offroad-ridning. Stigar, okej. Grusvägar och skapligt framkomliga hyggen och mossiga skogar. Det går bra, det är roligt. Men att snubbla omkring bland ris och pinnar och riva sina trasiga ben på stubbar och stenar, vad är det för vits med det?  Klättra däremot, det är kul. Och att burna på en lång grusväg! Det är livet, det, se. Och bara för att han tycker att det är så skoj att galoppera jättefort på vägarna så bestämde jag mig för att trava i maklig distanstakt, alltså lite snabbare än promenad. När han väl kom in i den takten kunde han fortsätta i...ja, flera mil. Och då kom min andra insikt. Jag vill inte släppa distansen. Jag vill inte sluta med western heller, men det ena behöver inte utesluta det andra.


Vi var tre stycken, det är en längst fram som är skymd.