Men...

Jag skulle ju återkomma till varför jag inte var med i distrikstfinalen i allsvenskan och varför det bara blev en distans.
Jag tar westernallsvenskan först, för det går fortast. Han var halt av kotor som var svullna och spruckna. Alla de tre vita benen är drabbade av det muggliknande tillståndet som kanske orsakas av alsikeklöver eller kanske av nåt annat. Ett elände är det i alla fall. Vi lägger om varje dag. Pillar skorpor, tvättar, smörjer och lindar. Nästa dag letar vi bandage i hagen och hittar en linda här och en pad där...Varje gång jag får ordning på ett sår så dyker det upp ett nytt. Jag har köpt mineraler och tillskott som ska underlätta läkningen, men dem vägrar han äta. Så vi fortsätter outtröttligt att pyssla med de där såren. Han har haft en period då han var riktigt trött på det. Det var jobbigt att känna att vi blev osams varje dag. Nu är det bättre i alla fall och jag har kommit till en punkt då det känns som om jag bara ska hålla efter det. Det har stannat upp, blir inte sämre men heller inte bättre. Det är okej, då vänder det snart.

Sen det här med distansen. Jag hade en redig kris i våras och somras. Från westernhåll fick jag en massa antydningar om att jag borde ha en riktig westernhäst, quarter eller paint alltså. Jag fick tips på hästar som var till salu och folk erbjöd sig att följa med och prova. Ett erbjudande var lockande, men när jag började fundera på vart jag skulle göra av Rafiki blev det svårt. Egentligen vill jag ha honom kvar men skulle aldrig ha tid för två hästar. Då gäller det att hitta rätt person och hoppas att rätt person vill ha honom. Ja, för att göra en lång historia kort så blev det inget av det lockande erbjudandet och jag själv var helt virrig av alla goda råd från diverse människor så jag visste inte vad jag ville. Bestämde mig för att ta det lugnt och låta nåt slags beslut växa fram av sig självt. Därav ingen mer distans. Just nu är det inte läge för att köpa häst i alla fall.
Så var det med det.