Den där konstiga dagen...

Den 2 juni skulle vi till Olle i Möklinta för att gå på nh-lektion med Rafiki. Bara för att få göra nåt.

Efter en lång varm biltur kom vi till Sala. Olle bor 2 mil norr om Sala. Mitt i Sala kom en gubbe på cykel och svängde ut precis framför transporten, så vi fick tvärnita. Jag kastade mig på tutan och gjorde vad jag kunde för att mannen skulle uppfatta vad jag tyckte om hans trafikvett. Transporten gungade till ordentligt förstås.

Vi fortsatte köra, men efter ungefär en kilometer började hela transporten kränga. Väggen buktade ut och det blev ett himla liv. Vi stannade och sprang fram och öppnade. Synen när vi öppnade framluckan, den glömmer jag inte i första taget. Rafikis bakdel med benen upp i vädret under frambommen. Transportgrimskaftet sträckt till bristningsgränsen och Rafiki dubbelvikt liggande på rygg, fast i grimskaftet. Hans ögon stod precis rakt ut ur huvudet, ända tills vi kom fram. Då lugnade han sig på en gång. Vi fick böka loss mellanväggen, släppa loss grimskaftet, som tack gode gud hade panikhake. Sen fick jag hålla i huvudet medan Håkan drog honom i svansen för att få bort honom från väggen så han kunde ta spjärn och komma upp.

Han gick ut och betade i vägkanten. Jag var bra tacksam när jag såg att benen var hela!
Händelsevis hade vi stannat utanför ett hus där det visade sig bo en dam som var homeopat. Hennes man undrade om hon inte skulle ge hästen nåt lugnande, men den kloka Gudrun insåg att han inte var särskilt uppjagad. Istället fick han lite arnika mot eventuell värk. Efter att ha pustat ut i Gudruns trädgård åkte vi hem. Det hela var alldeles overkligt. Innan vi fick loss honom ur transporten trodde jag att han hade brutit precis allting.