Klirr!

Rafiki kom och mötte i hagen även idag. Det är så skönt att han gör så, för det allra allra värsta jag vet är att jaga hästar i hagen.

Vi har varit ute. Först hade Rafiki och Håkan en rejäl omgång vattenpölterapi.

Sen var vi på vägen och i skogen. Rafiki tvekade för var evinnerliga vattenpöl. Att han aldrig ger sig?! Det går bättre och bättre, men bra är det inte. Jag funderade kring det här med slingrande saker och rasbetingad markskygghet. Jag tror inte att jag köper det till hundra procent. Vi fick anledning att prova när vi träffade på en sträcka på vägen där man har lagt krossade tegelpannor som utfyllnad. De var i olika storlekar. Det klirrade och krasade ordentligt när han gick på dem. Och det var så kul, tyckte han. Han gick bitvis och tittade på sina hovar och stampade lite extra för att det skulle låta. Det lät mer i verkligheten än på filmen förstås.

Vi hörde något stort och tungt som sprang i skogen. Såg aldrig vad det var, men av Rafikis reaktion att döma, lite nyfiken först och sen ointresserad, antar jag att det var en älg.

Vi klättrade lite på ett hygge och gick sedan hem och bråkade med alla vattenpölar. Lilla islandshästen gick i sin hage och pratade och pratade med Rafiki så han glömde allt annat.

Det blev en skön tur en fin kväll. Vi har ingen instruktör i höst. Det känns lite tråkigt, för jag har svårt att få nåt vettigt gjort om jag inte har nån som jagar på lite. Jag tycker heller inte att jag kan lära honom särskilt mycket ridmässigt utan nån som står bredvid och kommenterar.
Så tips på instruktörer tages tacksamt emot. Det lär vara nåt cr-aktigt eftersom jag blir sned och vind och lutar än hit och än dit på den stackars hästen, känns det som. Idag hade jag dessutom ont i ryggen efteråt. Skumt. Jag kämpar ju för att räta ut svanken och det är kanske det som spökar. Som träningsvärk eller nåt sånt. Hoppas jag.