Det var ett tag sen jag kunde lasta Rafiki helt utan hjälp. Han har börjat jazza omkring och "missa ingången" och ibland har han backat ut också. Eftersom han ska bli världens mest lättlastade häst, men råkar vara son till världens mest svårlastade häst, på mammas sida alltså, så antar jag att det är läge att jobba lite med det.
Jag hade handräckning idag, men det var enbart för att säkerställa att jag skulle få honom dit jag ville. Det blåste och jag fick hämta honom långt bort i hagen. Han var på blåshumör och sprätte och sprattlade och for. Jag gjorde lite flyttövningar för att få honom att fokusera.
Jag vill jobba med lastningen enligt principen "gör det lätt att göra rätt" plus att jag blandar in klickertekniken. I klickertekniken ingår ju belöning, oftast i form av morotsbitar. Just idag fanns inga morötter hemma, men däremot en banan som började bli brun. Beslöt att prova. Wow! Banan är superduper. Världens godaste hittills.
Nisse har lånat vår transport ett par gånger och han åker på spån, så det låg ett lager spån i transporten. Det var egendomligt. Det for omkring när han blåste på det och mjukt var det att stå på. Rafiki fick stå på rampen och blåsa och kolla och vela. Han fick vara ifred så länge han tänkte på att gå i transporten. När han började snegla på gräset eller gå bakåt, så bråkade jag med honom genom att flytta honom hit och dit eller driva honom mot transporten. Han fattade snart att han fick vara ifred så länge han fokuserade på att ta sig in i transporten. Han var aldrig uppjagad, utan letade bara eftertänksamt efter den lättaste utvägen. Snart kom han på vad det var: att gå in i transporten och stanna där. Jag ville spara det sista av bananen till nästa lastning så jag erbjöd honom knäckebröd. Men nää, det spottade han ut. Han ville ha banan! Vad rolig han är.
Vi stängde och åkte till en grusplan där han inte har varit. Lastade ur framåt. Jag kommer att göra så när jag åker utan medhjälpare. Rafiki tycker fortfarande att det är skitäckligt när man öppnar framluckan.
Han fick gå ut och äta lite gräs. Sen gjorde vi iordning för att lasta och åka hem igen. Han blev häpen. "Ska vi åka hem redan? Vi har ju inte gjort nåt?" Han stod med stora ögon och blinkade och tittade undrande. Det var en liten tvekan innan han klev på, men det tog inte många sekunder. Sen åkte vi hem, vände transporten innan han fick kliva ut och gå till hagen igen.
Kändes bra, men det tål att tränas på.
Jag hade handräckning idag, men det var enbart för att säkerställa att jag skulle få honom dit jag ville. Det blåste och jag fick hämta honom långt bort i hagen. Han var på blåshumör och sprätte och sprattlade och for. Jag gjorde lite flyttövningar för att få honom att fokusera.
Jag vill jobba med lastningen enligt principen "gör det lätt att göra rätt" plus att jag blandar in klickertekniken. I klickertekniken ingår ju belöning, oftast i form av morotsbitar. Just idag fanns inga morötter hemma, men däremot en banan som började bli brun. Beslöt att prova. Wow! Banan är superduper. Världens godaste hittills.
Nisse har lånat vår transport ett par gånger och han åker på spån, så det låg ett lager spån i transporten. Det var egendomligt. Det for omkring när han blåste på det och mjukt var det att stå på. Rafiki fick stå på rampen och blåsa och kolla och vela. Han fick vara ifred så länge han tänkte på att gå i transporten. När han började snegla på gräset eller gå bakåt, så bråkade jag med honom genom att flytta honom hit och dit eller driva honom mot transporten. Han fattade snart att han fick vara ifred så länge han fokuserade på att ta sig in i transporten. Han var aldrig uppjagad, utan letade bara eftertänksamt efter den lättaste utvägen. Snart kom han på vad det var: att gå in i transporten och stanna där. Jag ville spara det sista av bananen till nästa lastning så jag erbjöd honom knäckebröd. Men nää, det spottade han ut. Han ville ha banan! Vad rolig han är.
Vi stängde och åkte till en grusplan där han inte har varit. Lastade ur framåt. Jag kommer att göra så när jag åker utan medhjälpare. Rafiki tycker fortfarande att det är skitäckligt när man öppnar framluckan.
Han fick gå ut och äta lite gräs. Sen gjorde vi iordning för att lasta och åka hem igen. Han blev häpen. "Ska vi åka hem redan? Vi har ju inte gjort nåt?" Han stod med stora ögon och blinkade och tittade undrande. Det var en liten tvekan innan han klev på, men det tog inte många sekunder. Sen åkte vi hem, vände transporten innan han fick kliva ut och gå till hagen igen.
Kändes bra, men det tål att tränas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar