Det är vi, jag lovar...
Det gick bra i det stora hela. Han var lite splittrad, men då gäller det för mig att vara tydlig. Vi tränade på Annas läxa. När vi skulle gå kom en annan häst in i ridhuset. Ingen vi hade träffat förut. Rafiki mumlade och ville titta närmare på henne. Fast det fick han inte.
På vägen hem var han GLAD. Jätteglad. Ormade med huvudet, småsprang, jagade löv som blåste omkring. Som en liten människounge ungefär.
Jag släppte ut honom i hagen, men han puttade upp stalldörren och ville som vanligt påpeka att vi slutade alldeles för snart. Jag tycker det är bra att han ser det så...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar