En viktig sak som vi hästmänniskor utnyttjar till vår fördel är deras flockinstinkt. Den gör dels att de är mån om att vara till lags. Om de gör sig osams med flocken så kanske de inte får vara med och då går de miste om flockens skydd. I flocken finns ledaren som har ansvar för allas säkerhet. För en häst är det inte värt att kämpa för att bli ledare på samma sätt som en hund. Hästflockens ledare har ett stort ansvar. Det är skönare att vara en liten bit ned på rangskalan och slippa ta ansvaret men ändå inte hamna lägst i hackordningen. Som häst måste man också uppfatta vad som ligger i luften. Om de andra hästarna känns lugna är det okej. Om de andra verkar nervösa är det dags att vara på sin vakt. Kanske nån av dem har upptäckt en krokodil som gör sig redo att anfalla?
Det är på det sättet de lyckas fatta att veterinären ska stickas eller att vi är rädda för trafiken eller vad som helst. De är oftast inte rädda för själva trafiken eller sprutan, de märker att vi som människor blir spända och sen är det kört. "Vad är vi rädda för?" Eller som vissa som klappar och stryker på hästen och säger "lugn lugn" och "såja såja", IFALL att han skulle bli rädd. Naturligtvis skrämmer man vettet ur hästen. "Vad är det jag inte ska vara rädd för?!"
Så vad skulle de vinna på att reta upp en människa? Möjligen att människan ger upp så att hästen får ledigt och får vara i hagen med kompisarna. En tjej som i stort sett bara hade träffat hästar på ridskola kom hem till mig och sa efter ett tag "Det är så bra med dina hästar för de varken sparkas eller bits." Jag blev lite häpen först, men med lite eftertanke så kan man förstå att en ridskolehäst kan lära sig att om man vevar med bakbenet eller hugger efter ungarna så ger de sig och man får vara ledig. Även privatryttare med egen häst kan klaga över att hästen är lat. Egendomligt att någon annan kan sätta sig på samma häst och den ökar i energi?! Den utmärkte hästmänniskan Mark Rashid berättar i en av sina många superbra böcker om det i mitt tycke supersmarta lilla turridningsstoet Kit. Kit lärde sig exakt hur lite hon behövde anstränga sig för att få behålla jobbet på turridning och därigenom få tryggheten som hennes ställföreträdande flock (stallet) stod för. Inte ett skvatt mer. Det beror inte på lathet utan att ur hästsynpunkt är det alltid smart att spara energi ifall man behöver springa för livet. Om man inte orkar det så kan man bli uppäten. Så enkelt är det. Som hästmänniska utnyttjar man det lätt. Gör det enklast för hästen att göra det du ber om. Vill han inte stå still när du ska upp, driv runt honom tills han ber om att få stå still. Det är enklast för honom. Vill han stå och hänga med huvudet på din axel och knipa ihop munnen istället för att ta bettet, låt honom inte vila där. Då är det enklast. Ge honom vila när han har gjort rätt. Supereffektiv inlärning för hästar. Det gäller bara att hitta metoden för varje situation.
Eller min favorit, "Han testar". Antifavorit alltså. Testar vaddå för nåt undrar jag? Möjligen testar viket som är den enklaste utvägen. Det är ju bara smart och bra och ett utmärkt verktyg för oss människor. Uttrycket "testa" används ofta som ursäkt för ouppfostrade hästar och velig hantering. Om man anser att "Min häst testar mig" efter att man har haft den i tre år eller nåt, då är man illa ute. Då tror jag man ger hästen orsak att testa. Många anser att hästarna vill testa om de får bestämma. Okej, bestämma om sin fritid, det kan jag vara med på. Men annars tror jag de vill kolla om deras människa (=ledare) menar och står för det h*n säger. Om h*n är pålitlig, då kan hästen lugnt och med tillförsikt anförtro sig till honom/henne. Men det behöver man inte tala om för hästen år efter år om man bara har visat sig pålitlig från början. Då vet han var han har sin människa.
Hästen har en kropp som väger nästan tio gånger så mycket som människans. Men dess hjärna är så liten att den får plats i vår handflata. Så varför inte greja med en hjärna som får plats i ens hand istället för att brytas med en kropp som är tio gånger större än vår? När vi nu ändå vet så mycket om hur denna pyttehjärna funkar. Om vi lyckas utnyttja all hästighet som hästen har i sig, så borde vi kunna få den att utföra nästan vad som helst.
Jag sammanfattar detta med en oneliner från Parelli. "Om hästen inte gör det du vill så har du inte ställt rätt fråga eller du har inte ställt frågan rätt." Det beror alltså inte på hästen. Är jag övertygad om.
Och detta långa ordbabbel skulle bara leda fram till konstaterandet att idag lyckades jag inte ställa frågan "Skulle du kunna vara så snäll och kliva in i transporten så vi kan åka till Anna på lektion?" rätt. Det blev ingen lektion och jag tappade tålamodet och gjorde en improviserad joinup, som är en väldigt dominant övning som jag egentligen tycker hör hemma på sophögen. Jag vägrade släppa ut honom i hagen efteråt. Istället fick han gå in och stå i en box och ha tråkigt.
På kvällen var han spak. Han har följt mig väldigt lätt och uppmärksamt och har varit väldigt vuxen i sitt sätt. Inte alls samma plock och lek. Men han var heller inte spänd eller rädd. Vet inte vad jag ska tycka om det. Dagen blev energikrävande ett tag. Och nej nej och åter nej. Jag tycker INTE att jag har en trilsk häst som "inte ville" eller "var dum" eller "trilskades".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar