Så kan man också göra

Nu har Annika varit här. Det är tre år sen jag red för henne sist. Då åkte Holly och jag hem till henne. Av alla fyra olika centreringsfröknar jag har haft så är det Annika och Anki som liknar varandra mest vad gäller metoder och hur de lär ut.
Det är lättare att lära något helt nytt än att lära om något gammalt. Min rygg stretar, drar och protesterar mot dagens övningar. Men det gör inget. Det är bara bra att bli medveten och påmind om sina ovanor. När jag verkligen lyckades få ordning på min rygg så gick Rafiki jättefint. Det var ytterst ovant i kroppen och faktiskt riktigt svårt att få till det. När Annika sa åt mig att krulla ländryggen så gjorde jag det så mycket jag kunde, men jag måste göra lite mer ändå, och det knakade nästan i senor, leder och allt vad det var innan stelheterna släppte. Alla instruktörer har varit på mig om det, men först idag har jag fattat riktigt hur det ska vara. Annika höll handen bakom mig och bad mig fylla den med min rygg. Jag kunde knappt göra det utan att luta mig bakåt. Och det får man ju inte. Det var riktigt givande och spännande det här! Jag får kämpa med att få in vanan, för det här gjorde så jättestor skillnad. Nu ska jag fundera igenom hur jag ska göra med mina inspiratörer.