Idag gick jag och Rafiki hem till oss. Rafiki fick hälsa på sin hund. Hunden är inte alls förtjust i hästar, men ställer upp till en viss gräns, sen går han undan.
Jag tyckte att jag måste väl göra nånting, så vi lekte game 1-4 av 7.
Jag hade kort om tid, det snöade på tvären och förutsättningarna var väl inte de bästa. Men det gick jättebra. Han var så glad och tyckte den här lilla utflykten var hur rolig som helst. Kanske för att vi var i en annan miljö än vanligt och att jag inte behövde bevisa nåt för nån som han var så positiv? Förut en gång tyckte han att jag tjatade om saker som han redan vet...Men idag var det kul. Han var som "Vad ska vi göra nu?" Goa lilla häst.
Jag menar inte att nån gör sämre lekar än nån annan, utan de blir vad man gör det till. Vad JAG gör det till alltså. När hästen tycker att han kan det och jag också tycker att hästen kan det, då ska man skruva upp svårighetsgraden lite, med fantasins hjälp. Gärna tillämpa lekarna i vardagen. Rafiki brukar få backa in i stallet till exempel. Eller gå före mig genom dörren, sen vända. Eller en massa massa små saker som jag kommer på allt eftersom.
Vi sneddade över en åker när vi var klara. Först skickade jag honom över ett dike, som inte var särkilt brett eller djupt, men som i Rafikis fantasi blev till en värstingravin, som hjältesuperhästen kastade sig över med ett jättesprång...:-)
Sen småtravade han på vägen när han skulle hem till sig igen. Han kortade upp sig och blev hög fram och lägre bak, så snygg! Och allt bara på lek. Om han bara visste!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar