När jag kom sent på kvällen och hämtade Rafiki och gick mot ridhuset, så fick han glädjefnatt. Han knatade på i tvåtakt och kastade med huvudet lite då och då, så som hans mamma alltid gjorde när hon var riktigt glad. (Gör! Jag måste sluta prata om henne som om hon inte fanns längre.) I början när vi kom in var han rätt virrig, men när träningen började så kunde han koncentrera sig på den istället.
Trailridningen bjöd på många kluriga och roliga övningar med såväl precisions- som miljöinslag. Vi hade gjort en del av dem från marken, så det var inga konstigheter. Jag var jättenöjd efter nån övning och lutade mig fram över hans hals och talade om att han var så duktig. Då brummade han åt mig! :-)
Jag blev lite förvånad över att han inte ville att jag skulle hålla i grinden, men okej, det gör vi en annan gång. Mia tyckte jag skulle låta honom nosa på den först, men jag höll nog tillbaka honom lite för jag ville ju inte att han skulle börja dra i den.
Här kollar vi på Elviz som just har passerat bron.
Hemma istallet ställde jag honom i ground tie som vanligt och gick in i sadelkammaren. Då hördes trampet av små hovar utanför i gången. Så jag tittade ut och när han såg mig så tvärstannade han och försökte se oskyldig ut. Sen gick han tillbaka och ställde sig där jag hade parkerat honom.
Världens oskyldigaste häst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar